Matti Sällberg förstår patientens perspektiv

FÖRELÄSARPORTRÄTT | Steget från att vara tandläkare inom folktandvården till att bli ledande vaccinforskare är inte så långt som man kan tro, säger Matti Sällberg, professor i biomedicinsk analys vid Karolinska Institutet.

Foto: Gustav Gräll

De senaste två åren har Matti Sällbergs forskargrupp arbetat med att ta fram ett vaccin mot viruset som orsakar covid-19. Samtidigt är han prefekt och undervisar vid Institutionen för odontologi. Och så har han medverkat flitigt i media. Han har berättat om forskningen, och svarat på frågor om pandemi, vaccin, antikroppar och annat som journalister och allmänhet undrar över.

Intensiva år, kan man tänka. Kanske press i kapplöpningen om att ta fram vaccin? Men nej, inte särskilt, tycker han.
– Det har varit precis som vanligt. Det är klart att vi på ett sätt är i frontlinjen, men vi är inte lika snabba som andra utan satsar på att ta fram ett bredare vaccin. Jag har forskat om de nyare typerna av vaccin de senaste 25-30 åren. Vi applicerar bara det vi kan på ett annat virus.

Han har gärna ställt upp i media
– Det här har varit ett bra tillfälle att förklara varför vaccin och försök med djur behövs, pandemin är ju tyvärr den bästa illustrationen på vad som går att åstadkomma.
Matti Sällberg har en uppenbar pedagogisk talang, som behövs även i undervisningen.
– Jag undervisar i virologi på alla nivåer. Från dem som precis börjat sin första termin till dem som är professorer. Man tvingas hitta sätt att få fram nästan samma sak på olika sätt. Det ger mycket att undervisa, också för egen del, tycker han.
– Du får andra frågor än om du bara umgås med dem som ägnar sig åt virologi. Matti Sällberg utbildade sig på 1980-talet till biomedicinsk analytiker och jobbade ett par år som det. Sedan bestämde han sig för att bli tandläkare.
– Jag ville ha en bredare medicinsk grundutbildning. Tandläkare kändes som lagom mycket ansvar, inte liv och död på samma sätt som läkare.
Under åren på Tandläkarhögskolan forskade han kvällstid på Statens bakteriologiska laboratorium, numera Folkhälsomyndigheten. Det fungerade bra med dubbelarbetet, tack vare grunden han hade som biomedicinsk analytiker.
– Jag kunde ju labba och tyckte inte att det var någon belastning att göra båda delarna. Jag missade aldrig några fester!

Att som tandläkare börja forska om virus är inte ett så stort steg, säger han.
– Det mesta som tandläkare behandlar är infektions- och inflammationssjukdomar, som parodontit, endodontit och karies. Munnen är en viktig inkörsport för virus. Vid behandling uppstår ofta blödningar som ger förhöjd risk för blodsmitta.
Han gjorde sin AT-tjänstgöring på folktandvården i Tranås.
– I och med att jag var intresserad av blodsmitta fick jag ta hand om kriminalvårdens patienter som ofta bär på blodsmitta. Jag kunde till och med göra en studie inom min forskning.
Som legitimerad tandläkare arbetade han på Infektionskliniken i Huddinge och undervisade inom akuttandvården. Det gjorde han fram till 2000 då han blev professor och så småningom prefekt.

Finns det någonting som du saknar med att vara praktiserande tandläkare?
– Ja, att hålla fingrarna vid liv – jag hade gärna jobbat en dag i veckan som tandläkare. Jag sa en gång på skämt när jag kom tillbaka efter en post doc-period i USA att jag numera bara skulle kunna jobba i överkäken. Men man får vara försiktig med vad man skojar om, sedan fick jag på omvägar höra att ”Sällberg är en duktig forskare men en usel tandläkare för han kan bara jobba i överkäken”.

Något du har nytta av från tiden som tandläkare i din nuvarande roll?
– Absolut! Att förstå och respektera patientens perspektiv är någonting man verkligen har med sig. Har du behandlat patienter och gjort ingrepp förstår du vad de är rädda för, vad som kan göra ont. Och så lär man sig att se människokroppen i ett tredimensionellt perspektiv, vet hur den ser ut inuti och att det går att öppna vävnader utan att det blöder.

  • Matti Sällberg är en av föreläsarna på utlandskursen Infektion och inflammation – två sidor av samma mynt som går av stapeln den 17-19 maj i Estoril, Portugal.

Text: Ann Patmalnieks

Läs också