“Låt barntandvården ta tid”

 Georgios Tsilingaridis visste tidigt att han ville arbeta med barn och hälsa. 

– Under första terminen på tandläkarutbildningen hade jag förmånen att praktisera med en allmäntandläkare på Folktandvården som hade barntandvård som sitt intresse. Jag tänkte ”det här är ju precis vad jag vill hålla på med”. Sedan tog jag kontakt med professorn på den avdelning där jag är nu och frågade var jag skulle göra för att bli specialist i pedodonti. 

Professorn blev hans handledare och så småningom chef, när Georgios Tsilingaridis direkt efter utbildningen började jobba på KI. 2000 blev han doktorand och började forska om parodontal sjukdom hos unga med Downs syndrom. Han började sedan som tandläkare inom Folktandvården Eastmaninstitutet där han även gick sin specialistutbildning. 

I dag är han övertandläkare och avdelningschef för ortodonti och pedodonti på Karolinska Institutet, studierektor för all specialistutbildning av tandläkare i Stockholm och biträdande prefekt på Institutionen för odontologi. Han forskar inom traumatologi, bland annat om att få liv i tänder som råkat ut för svåra skador. 

– Om en tand dör på en vuxen kan vi sätta in implantat, men inte på en åtta-tioåring som växer. Där är det viktigt att spara tanden så långt det går.

Ett annat intresseområde är den ojämlika barntandhälsan

– En majoritet av barn och ungdomar har fått bättre tandhälsa. Jämför man med 1950-60-talet har förekomsten av karies gått stuprätt ner. Men för socioekonomiskt svaga grupper räcker inte den sedvanliga behandlingen och där måste vi göra något annat. 

Det behövs tidiga insatser och att mödravård, barnhälsovård, skola och tandvård stöttar varandra, säger han.
– I dag har vi fri tandvård upp till 23 år. De som skulle ha mest nytta av det går ändå inte till tandläkaren, på grund av rädsla eller annan problematik. Vi borde lägga resurserna mycket tidigare, till exempel på att undersöka ettåringar i riskområden där det finns mest ohälsa i tänderna. Det handlar om att öka förutsättningarna för en bra munhälsa som följer med upp i åldrarna. 

Det skulle också gå att göra mer inom allmäntandvården.
– Teamet och interprofessionellt arbete är väldigt viktigt inom barntandvården. Vår viktigaste uppgift är att öka kunskaperna hos tandläkare, tandsköterskor och tandhygienister. Då får man säkrare personal som tycker att det är roligare att jobba. 

Kunskaper kan bidra till att patienter inte remitteras till specialisttandvård i onödan.
– Om vi börjar bedriva allmäntandvård får de som verkligen har behov vänta. Det är också bäst för patienten att få vård ”nextdoor”. Alla har inte råd att ta ledigt från jobbet för att åka iväg.

Bemötande är en hörnsten i barntandvården

– När vi utbildar har vi ett mantra: ta den tid som behövs. Att stressa igenom en behandling med ett barn äventyrar tilliten. Den tid du lägger ner i början kan du vinna hundra gånger om nästa gång. Lägg ner tid och energi på att skola in patienten! 

Att mota rädsla är en av Georgios Tsilingaridis drivkrafter.
– Att ha ett barn med tandvårdsrädsla som sedan klarar av behandlingen, när man ser det glädjen – det är den belöning man vill ha. 

En annan drivkraft är kunskapsförmedling.
– Det är otroligt roligt att förmedla kunskap. Är jag duktig på något vill jag föra det vidare. Om de jag undervisar blir duktigare än mig tänker jag, ”vad kul, det var jag som lärde dem!” 

Själv har han bara bra minnen från barndomens tandläkarbesök.
– Det var skoltandläkaren i Helsingborg. Jag kommer ihåg lukten av zoe, det temporära fyllnadsmaterialet och så en äldre kvinna som var tandläkare. Jag har ju de där amalgamkorsen som alla 70-talister har, men inga dåliga minnen. 

Text: Ann Patmalnieks

Spana in Tandläkarförbundets kurser här!