Manual of Dental Practice
The EU Manual of Dental Practice har tagits fram av CED, Council of European Dentists, och beskriver tandvården i europeiska länder. Tandläkarförbundet har försett CED med data om svensk tandvård. Informationen på engelska om tandvård i Sverige hittar du på sidan Dentistry in Sweden.

The EU Manual of Dental Practice från 2014/2015 kan du läsa på CED:s hemsida.

Där finns också separat information om tandvården i varje land. Här kan du läsa om Sverige.

Alla som vistas i Sverige, bosatta och andra, och som har ett medicinskt behov av vård, ska av kommunerna och landstingen erbjudas hälso- och sjukvård. För personer från andra länder gäller olika regler beroende på var de är medborgare och deras juridiska status i Sverige.

För att bistå dig som medlem i mötet med patienter som är medborgare i ett annat land har Sveriges Tandläkarförbund samlat länkar till lagsstiftning, information och material om vem som har rätt till vilken vård.

Sveriges Tandläkarförbunds policy om rätten till tandvård

Sveriges Tandläkarförbund anser att personer som vistas i Sverige bör erbjudas tandvård i samma omfattning och på lika villkor som bosatta personer. De inskränkningar i erbjuden vård som finns idag strider mot den humanitära värdegrund och de grundläggande principer om vård på lika villkor och vård efter behov som hälso- och sjukvården vilar på. Sveriges Tandläkarförbund arbetar sedan länge för en mer jämlik tandvård. Bland annat genom att delta i Rätt till vård-initiativet och Plattformen för jämlik hälsa och vård.

Läs Sveriges Tandläkarförbunds policy om rätten till tandvård

Vem har rätt till vilken vård?

EU/EES-medborgare
Enligt förordningen 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen inom EU täcker den allmänna sjukförsäkringen tandvård för personer som är försäkrade i andra EU/EES-länder:

• Bosatta EU/EES-medborgare har samma rätt till statligt tandvårdsstöd som bosatta svenska medborgare.
• En EU/EES-medborgare som inte är bosatt men som är anställd eller studerar i Sverige har samma rätt till statligt tandvårdsstöd som bosatta svenska medborgare.
• En EU/EES-medborgare som tillfälligt vistas i Sverige har rätt till statligt tandvårdsstöd för nödvändig tandvård.

Rätten till vård ska kunna intygas genom att visa upp det Europeiska sjukförsäkringskortet.

Förordning 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.

Lag (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Mer om det Europeiska sjukförsäkringskortet.

EU-migranter
Med EU-migranter åsyftas ofta den grupp hemlösa, arbetslösa EU-medborgare som befinner sig tillfälligt i Sverige för att försöka försörja sig. Dessa personer har som EU-medborgare rätt till subventionerad nödvändig tandvård.

Ett problem för EU-migranterna är dock att de ofta står utanför hemlandets socialförsäkringssystem. Detta gör att de saknar det Europeiska sjukförsäkringskortet som ger dem rätt till statligt tandvårdsstöd för nödvändig tandvård när de befinner sig i Sverige. EU-migranternas situation inom vården försvåras dessutom av att de, liksom övriga EU-medborgare, uppehåller sig lagligt i Sverige under tre månader. EU-migranterna faller därför utanför lag (2013:407) som ger personer som vistats i Sverige utan nödvändiga tillstånd (s.k. papperslösa), rätt till subventionerad vård om vården inte kan anstå.

Socialstyrelsen har dock pekat på möjligheten att betrakta EU-migranter som vistats i Sverige längre än tre månader som papperslösa i laglig mening. Detta eftersom de då befinner sig i landet utan nödvändiga tillstånd. I ett sådant fall menar Socialstyrelsen att även EU-migranter borde ha rätt till subventionerad vård som inte kan anstå.

Läs mer på Socialstyrelsens sida Vilken vård ska ett landsting erbjuda papperslösa och asylsökande?

Personer från länder utanför EU/EES-området
Icke bosatta personer från länder utanför EU/EES-området, för vilka Sverige saknar sjukvårdskonventioner eller andra samarbeten, har inte någon rätt till statligt subventionerad tandvård. Detta innebär att patienten själv får bekosta så väl akut som planerad tandvård.

Läs mer på Vårdguidens hemsida om tandvård i Sverige om man kommer från ett annat land.

Läs mer på Sveriges Kommuner och Landstings hemsida om regler som gäller för att landstingen ska få ersättning för vård av personer från andra länder.

Asylsökande och papperslösa
Särskilda regler för tillgång till hälso- och sjukvård gäller för asylsökande och personer som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd, s.k papperslösa.

Asylsökande barn och barn som vistas i landet utan tillstånd ska erbjudas samma vård som bosatta, det vill säga subventionerad fullständig hälso- och sjukvård samt regelbunden tandvård. För vuxna asylsökande och papperslösa är den subventionerande tandvården idag begränsad till ”vård som inte kan anstå”. Landstingen kan erbjuda vård i större omfattning än vad regelverken anger.

Lag om hälso- och sjukvård för vissa personer som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd (2013:407).
Lag (2008:344) om hälso- och sjukvård för asylsökande.

Förordning (1996:1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande.

Förordning (2013:412) om vårdavgifter m.m. för utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.

Läs mer på Socialstyrelsens hemsida om vilken vård och omsorg för asylsökande med flera som landstingen ska erbjuda.

Vad är vård som inte kan anstå?

Begreppet ”vård som inte kan anstå” kan inte definieras utan skiljer sig från patient till patient. Att ”vård inte kan anstå” behöver inte nödvändigtvis innebära att vårdbehovet är akut eller omedelbart.

Läs mer på Socialstyrelsens hemsida om vård som inte kan anstå.

Vård för papperslösa – vård som inte kan anstå, dokumentation och identifiering vid vård till personer som vistas i landet utan tillstånd, Socialstyrelsen.

Identifiering av patienter

En asylsökande kan styrka sin status genom sitt LMA-kort. För papperslösa kan det vara svårare att styrka sin situation eller att ens identifiera sig i samband med ett vårdbesök. Att en person inte kan eller vill identifiera sig gör att det kan vara svårt att avgöra om personen som söker vård är papperslös eller tillfällig besökare i landet. I dessa fall får vårdgivaren förlita sig på de uppgifter som personen lämnar.

I Sverige är det inte en nödvändig förutsättning att en person kan identifiera sig eller ens anger ”rätt” identitet eller en fast hemadress för att få tillgång till tandvård.

Läs mer om identifiering av papperslösa i Vård för papperslösa – vård som inte kan anstå, dokumentation och identifiering vid vård till personer som vistas i landet utan tillstånd, Socialstyrelsen.

Dokumentation

För asylsökande och papperslösa patienter gäller Socialstyrelsens föreskrifter om informationshantering och journalföring i hälso- och sjukvården (SOSFS 2008:14). Socialstyrelsen bedömer att patientdatalagen (2008:355) och patientsäkerhetslagen (2010:659) är tillämplig även på denna grupp patienter.

Läs mer på Socialstyrelsens hemsida om journalföring inom tandvården.

Medicinsk åldersbedömning

För ensamkommande barn och ungdomar som söker uppehållstillstånd i Sverige kan en medicinsk åldersbedömning behöva komma ifråga.

Vad är medicintekniska produkter?

Med en medicinteknisk produkt menas en produkt som används för att påvisa, förebygga, övervaka, behandla eller lindra en sjukdom eller en funktionsnedsättning. Det kan också vara ett hjälpmedel för att kompensera en funktionsnedsättning. En produkt är också en medicinteknisk produkt om den används för att undersöka, ändra eller ersätta anatomin eller en fysiologisk process. Praktiskt taget alla dentala material är medicintekniska produkter.

Idag används drygt 25 000 olika medicintekniska produkter inom tandvård, allt ifrån tandborstar till avancerad behandlingsutrustning. För att säkerställa hälsa och säkerhet för patient och användare av medicintekniska produkter finns idag en mängd regleringar och standarder på området.

Läs mer om tandtekniska arbeten och ladda ner Läkemedelsverkets vägledning

ISO och EN

Idag finns runt 160 ISO-standarder för tandvården. ISO är den internationella standardiseringsorganisationen som utvecklar globala standarder. Utöver ISO-standarderna finns även europeiska standarder (EN) utfärdade av det europeiska standardiseringsorganet CEN.

De flesta medicintekniska produkter som används av svenska tandläkare måste följa EN-standarderna för att vara godkända enligt EU-direktivet för medicintekniska produkter (MDD).

Standarder

Att tillämpa standarder är frivilligt för tillverkare och utförare, men standarder är en markör för produktkvalitet och underlättar handel och upphandling. Standarden kan ses som en gemensam lösning på ett återkommande problem. Lösningen arbetas fram av en kommitté bestående av företrädare för olika intressenter, exempelvis tillverkare och användare.

Standardiseringsarbetet inom tandvården bedrivs inom ramen för SIS tekniska kommitté (SIS/TK 327). Kommittén påverkar även global och europeisk standardisering inom tandvården genom att aktivt delta i pågående ISO och CEN arbeten. Kommittén arbetar med områden så som fyllningsmaterial, tandvårdsutrustning och instrument, implantat, CAD/CAM system etc.

I kommittén möts tillverkare och användare för att komma överens om vilka krav som ska ställas på produkterna. Genom att delta i en kommitté bidrar du till utvecklingen av tandvården.

På SIS hemsida kan du läsa mer om arbetet i den tekniska kommittén för tandvård

CE-märkning

En medicinteknisk produkt som ska säljas på den europeiska marknaden ska enligt EU-direktivet för medicintekniska produkter (MDD) vara CE-märkt. CE-märkningen är en typ av standard. Men till skillnad från andra standarder (exempelvis EN och ISO) är den obligatorisk för produktområdet. CE-märkningen innebär att produkten uppfyller fastställda krav på säkerhet och är lämplig för sin användning.

Tillbehören till den medicintekniska produkten måste också vara CE-märkta och avsedda att användas tillsammans med produkten. Detta är även viktigt att tänka på när olika medicintekniska produkter kombineras i system.

Läs mer om frågor gällande CE-märkning av medicintekniska produkter här

Vårdgivarens ansvar

Med läkemedelshantering avses ordination, iordningställande, administrering, rekvisition och förvaring av läkemedel.

Vårdgivaren har ansvar för att verksamhetens kvalitetssystem innehåller rutiner för läkemedelshantering och ska se till att en skriftlig instruktion för läkemedelshantering finns och att den tillämpas. I denna instruktion ska rutiner för mottagande av läkemedelsleveranser ingå.

Vårdgivaren ansvarar även för att, som ett led i egenkontrollen, se till att läkemedelshanteringen varje år genomgår en kvalitetssäkring.

Tandläkarens ansvar

Tandläkaren ansvarar för att fastställa diagnos och ordinera läkemedelsbehandling utifrån det.

Tandläkaren får förskriva receptbelagda läkemedel som appliceras lokalt i munhålan och på angränsande vävnader, liksom medel för behandling och förebyggande av sjukdomar i eller på tänderna eller på angränsande vävnader samt vissa lugnande, smärtstillande och muskelavslappnande medel.

I ansvaret ingår att ta reda på vilka läkemedel patienten redan använder och föra journal över anamnes och ordinationer. Vid behov ska ansvarig läkare kontaktas.

Tandläkaren ansvarar för att det vid förskrivning av läkemedel tydligt framgår indikation samt uppgifter om preparatet så som namn och läkemedelsform, dosering och läkemedlets koncentration.

Tandläkaren ska informera patienten om syftet med behandlingen, väntade förändringar och hur eventuella biverkningar ska observeras. I ansvaret ligger också att följa upp behandlingsresultat och ta ställning till fortsatt terapi.

Även tandhygienister har rätt att förskriva vissa läkemedel. Iordningställande av läkemedel ska därför göras av tandläkare eller tandhygienist. Detta ansvar får inte delegeras till tandsköterska.

Läs mer om förskrivning här.

Läs mer om förskrivning här.

Läs mer om delegering här:

Tandläkares förskrivningsrätt

Socialstyrelsens föreskrifter om delegering inom tandvården

Frågor om läkemedel?

Svar på några vanliga frågor om läkemedel

Sekretess innebär förbud mot att röja en uppgift muntligen, genom överlämnande av en handling eller på annat sätt. Begreppet sekretess används inom offentlig verksamhet och regleras i offentlighets- och sekretesslagen. För den privata sektorn inom hälso- och sjukvård gäller begreppet tystnadsplikt som återfinns i Patientsäkerhetslagen.

Även om reglerna ser olika ut för offentlig och privat verksamhet är principerna desamma och det ska inte vara någon skillnad i integritetsskyddet för patienten.

Generellt innebär tystnadsplikten inom tandvården, oavsett huvudman, att uppgifter om patientens hälsa eller personliga förhållanden inte får lämnas ut till någon annan än de som direkt vårdar patienten, om det inte är helt klart att uppgiften kan röjas utan att patienten eller någon närstående lider men eller om patienten har samtyckt till det.

Tystnadsplikt gäller:

• för alla inom vården, alltså även praktikanter, studenter, administrativ personal etc.
• även mot patientens anhöriga och andra närstående
• även inom verksamheten. Bara den som deltar direkt i vården av en patient eller annars behöver uppgifterna för att kunna utföra sitt arbete får ta del av journaler etc.
• även efter det att man slutat arbeta inom vården

Att bryta mot tystnadsplikten är straffbart och kan ge böter eller fängelse i upp till ett år.

  Socialstyrelsens svar på frågor om sekretess

Situationer då tystnadsplikten får brytas

Tystnadsplikt är huvudregeln, det finns dock undantag där den får brytas, till exempel:

• Om patienten själv samtycker, exempelvis vid sammanhållen journalföring
• Om patienten eller närstående inte lider men av att uppgifterna lämnas ut
• Vid nödvändigt utlämnande exempelvis enligt uppgiftsskyldigheten
• Vid anmälningsskyldighet av barn som far illa
• Som huvudregel gäller inte tystnadsplikten gentemot patienten själv vilket innebär att patienten i de flesta fall har rätt att ta del av sin egen journal

Socialstyrelsens skrift om tystnadsplikt och sekretess

Vårdgivaren är skyldig att se till att det finns en patientsäkerhetsberättelse senast den 1 mars varje år. Det finns inget krav på att lämna in patientsäkerhetsberättelsen till någon myndighet men den ska vara tillgänglig för alla som vill ta del av den.

Patientsäkerhetsberättelsen ska beskriva hur vårdgivaren har arbetat för att identifiera, analysera och minska riskerna i vården. Den ska även innehålla en beskrivning av hur vårdpersonalen bidragit, men även hur patienters och närståendes synpunkter på patientsäkerheten har hanterats.

Patientsäkerhetsberättelsen ska också redogöra för de resultat som uppnåtts under föregående år. Det kan till exempel handla om att de vårdrelaterade infektionerna har minskat, att vårdgivaren infört tekniska system för att få ned vårdskadorna, eller att insamlingen av data om vårdskador blivit effektivare med hjälp av nya rutiner.

I patientsäkerhetsberättelsen ska det framgå:

• hur patientsäkerhetsarbetet har bedrivits under föregående kalenderår
• vilka åtgärder som har vidtagits för att öka patientsäkerheten
• vilka resultat som har uppnåtts

Syftet med patientsäkerhetsberättelsen är dels att vårdgivaren ska få bättre kontroll över verksamhetens patientsäkerhetsarbete, dels att göra det enklare för andra intressenter (till exempel patienter, andra vårdgivare och patientorganisationer) att få tillgång till information.

Praktiska mallar

På SKL:s hemsida hittar du mallar för patientsäkerhetsberättelsen. Där finns en för mindre vårdgivare och en för vårdgivare med fler än tio anställda.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utövar tillsyn över verksamheter inom socialtjänstområdet och hälso- och sjukvården samt över hälso- och sjukvårdspersonal.

Tillsynen ska granska att befolkningen får vård och omsorg som är säker, har god kvalitet och bedrivs i enlighet med lagar och andra föreskrifter.

IVO bedriver tillsyn på två sätt, det ena är riskbaserat medan det andra är reglerat i lag, till exempel det som gäller patientklagomål och lex Maria-anmälningar.

Den riskbaserade tillsynen innebär att IVO på eget initiativ kan bestämma sig för att besöka en klinik för att inspektera verksamheten. Myndigheten kan ha fått anonyma telefonsamtal, indikationer genom många patientklagomål eller dylikt och därmed anse att en person eller verksamhet kan vara en patientsäkerhetsrisk som behöver undersökas närmare.

Tillsyn enligt de patientklagomål och lex Maria-anmälningar som kommer in är myndigheten skyldig att utföra.

På myndighetens hemsida finns dokument om prioriterade områden och resultat av tidigare tillsyner. För att leva upp till uppdraget att bedriva riskbaserad tillsyn har myndigheten utvecklat en modell för riskanalys.

Förutom enskildas klagomål och lex Maria anmälningar kan IVO efter information från tidigare nämnda anmälningar eller via annan information från till exempel rättsväsendet välja att själva öppna ett ärende, ett så kallat initiativärende. Gäller det någon enskild hälso- och sjukvårdspersonal kan IVO begära in till exempel journalkopior för att granska personens behandlingar. För om man arbetar i en verksamhet som står under IVOs tillsyn är man skyldig att medverka. Man kan alltså behöva lämna över handlingar, prover och annat material som rör verksamheten och lämna upplysningar som IVO behöver för att kunna utöva sin tillsyn.

Om patienter och/eller anhöriga är missnöjda med tandvården ska du som behandlande tandläkare försöka lösa situationen så långt det är möjligt. Om du inte är både vårdgivare och behandlare är det vårdgivarens ansvar att ta vid om ni inte kan lösa det.

Från och med den 1 januari 2018 ska klagomål och synpunkter från patienter och anhöriga i första hand lämnas till den verksamhet som ansvarat för vården. Verksamheten ska bekräfta att de tagit emot klagomålet och bör lämna ett svar inom fyra veckor. Svaret ska innehålla en förklaring till vad som har hänt och formuleras så att det är lätt för patienten att förstå.

Patienter och närstående kan även välja att ta hjälp av Patientnämnden som finns i alla landsting och regioner. Patientnämnderna hanterar ärenden som rör all offentligt finansierad vård Bland annat Folktandvården. Patientnämnderna utreder inte själva klagomål men kan vara en länk mellan patienten och vården.

Inom privattandvården kan man som missnöjd patient vända sig till Privattandläkarnas förtroendenämnder som behandlar tvister mellan patient och medlemmar i Privattandläkarnas branschorganisation.

IVO kommer inte att utreda anmälningar från patienter och anhöriga annat än i vissa fall, t ex om patienten fått en bestående skada, ett väsentligt ökat behov av vård eller avlidit. IVO utreder också klagomål som på ett negativt sätt påverkat patientens självbestämmande, integritet eller rättslig ställning.

För att IVO ska kunna utreda ett klagomål bör det lämnas in inom två år från det att händelsen inträffat.

Patienter och närstående ska alltid först anmäla klagomål och synpunkter till vårdgivaren.