Tandvård i Europa

Manual of Dental Practice
The EU Manual of Dental Practice har tagits fram av CED, Council of European Dentists, och beskriver tandvården i europeiska länder. Tandläkarförbundet har försett CED med data om svensk tandvård. Informationen på engelska om tandvård i Sverige hittar du på sidan Dentistry in Sweden.

The EU Manual of Dental Practice från 2014/2015 kan du läsa på CED:s hemsida.

Där finns också separat information om tandvården i varje land. Här kan du läsa om Sverige.

Våld i nära relationer

Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem. Våld i nära relationer är ofta ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila handlingar till grova brott. Våldets karaktär och olika former, samt att utsattheten för de flesta är skuldbelagd och förnekas, gör det svårt att upptäcka och förstå om någon är eller har varit utsatt.

Av Socialstyrelsens råd framgår att vårdgivare bör se till att tandvårdspersonalen har kunskap om våld och andra övergrepp av eller mot närstående för att kunna ge god vård samt har förmågan att omsätta kunskaperna i det praktiska arbetet. Vårdgivaren bör avgöra när och hur tandvårdens personal ska ställa frågor om våld för att kunna identifiera våldsutsatta och barn som bevittnat våld.

Stöd och hjälp

Sveriges Tandläkarförbund följer frågan om våld i nära relationer och bistår dig som medlem med information och material som kan underlätta för dig i din vardag.

Om våld i nära relationer på Socialstyrelsens hemsida

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer 

Våld – Handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer, Socialstyrelsen

Att upptäcka och ställa frågor om våld i nära relationer, Socialstyrelsen 

Att stärka och förbättra arbetet för barn som far illa och vuxna som utsätts för våld av närstående, Socialstyrelsen

Kvinnofridslinjen 020-50 50 50
Kvinnofridslinjen har ett nationellt uppdrag att stötta och ge råd. Dit kan du som tandläkare eller annan vårdpersonal ringa också ringa för att få råd.
Beställ affischer och visitkort med telefonnumret till Kvinnofridslinjen här

Att våga fråga
Personal inom hälso- och sjukvården har en nyckelroll när det gäller att upptäcka och identifiera kvinnor som utsätts för våld. Många våldsutsatta kvinnor söker vård upprepade gånger både för akuta skador och kroniska symtom utan att den bakomliggande orsaken kommer fram.
Exempel på lokal rutin ”Att ställa frågan om våldsutsatthet”

Att göra en orosanmälan till Socialtjänsten
Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten. Anställda på vissa myndigheter och i vissa verksamheter som berör barn och unga ska genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet misstänker att ett barn far illa.
Tandläkarförbundets mall för orosanmälan till Socialtjänsten

Se film från NCK: Hos tandläkaren, nybesök.

Kunskapsbank hos nationellt centrum för kvinnofrid
NCK:s kunskapsbank är en webbplats för dig som söker kunskap inom områdena mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Här hittar du forskare och aktuella forskningsprojekt, ämnesguider, litteraturtips samt en mängd publikationer från NCK och andra myndigheter.

Till kunskapsbanken hos nationellt centrum för kvinnofrid

Länk till webbaserat kompetensstöd

Vem har rätt till tandvård?

Alla som vistas i Sverige, bosatta och andra, och som har ett medicinskt behov av vård, ska av kommunerna och landstingen erbjudas hälso- och sjukvård. För personer från andra länder gäller olika regler beroende på var de är medborgare och deras juridiska status i Sverige.

För att bistå dig som medlem i mötet med patienter som är medborgare i ett annat land har Sveriges Tandläkarförbund samlat länkar till lagsstiftning, information och material om vem som har rätt till vilken vård.

Sveriges Tandläkarförbunds policy om rätten till tandvård

Sveriges Tandläkarförbund anser att personer som vistas i Sverige bör erbjudas tandvård i samma omfattning och på lika villkor som bosatta personer. De inskränkningar i erbjuden vård som finns idag strider mot den humanitära värdegrund och de grundläggande principer om vård på lika villkor och vård efter behov som hälso- och sjukvården vilar på. Sveriges Tandläkarförbund arbetar sedan länge för en mer jämlik tandvård. Bland annat genom att delta i Rätt till vård-initiativet och Plattformen för jämlik hälsa och vård.

Läs Sveriges Tandläkarförbunds policy om rätten till tandvård

Vem har rätt till vilken vård?

EU/EES-medborgare
Enligt förordningen 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen inom EU täcker den allmänna sjukförsäkringen tandvård för personer som är försäkrade i andra EU/EES-länder:

  • Bosatta EU/EES-medborgare har samma rätt till statligt tandvårdsstöd som bosatta svenska medborgare.
  • En EU/EES-medborgare som inte är bosatt men som är anställd eller studerar i Sverige har samma rätt till statligt tandvårdsstöd som bosatta svenska medborgare.
  • En EU/EES-medborgare som tillfälligt vistas i Sverige har rätt till statligt tandvårdsstöd för nödvändig tandvård.

Rätten till vård ska kunna intygas genom att visa upp det Europeiska sjukförsäkringskortet.

Förordning 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.

Lag (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Mer om det Europeiska sjukförsäkringskortet.

EU-migranter
Med EU-migranter åsyftas ofta den grupp hemlösa, arbetslösa EU-medborgare som befinner sig tillfälligt i Sverige för att försöka försörja sig. Dessa personer har som EU-medborgare rätt till subventionerad nödvändig tandvård.

Ett problem för EU-migranterna är dock att de ofta står utanför hemlandets socialförsäkringssystem. Detta gör att de saknar det Europeiska sjukförsäkringskortet som ger dem rätt till statligt tandvårdsstöd för nödvändig tandvård när de befinner sig i Sverige. EU-migranternas situation inom vården försvåras dessutom av att de, liksom övriga EU-medborgare, uppehåller sig lagligt i Sverige under tre månader. EU-migranterna faller därför utanför lag (2013:407) som ger personer som vistats i Sverige utan nödvändiga tillstånd (s.k. papperslösa), rätt till subventionerad vård om vården inte kan anstå.

Socialstyrelsen har dock pekat på möjligheten att betrakta EU-migranter som vistats i Sverige längre än tre månader som papperslösa i laglig mening. Detta eftersom de då befinner sig i landet utan nödvändiga tillstånd. I ett sådant fall menar Socialstyrelsen att även EU-migranter borde ha rätt till subventionerad vård som inte kan anstå.

Läs mer på Socialstyrelsens sida Vilken vård ska ett landsting erbjuda papperslösa och asylsökande?

Personer från länder utanför EU/EES-området
Icke bosatta personer från länder utanför EU/EES-området, för vilka Sverige saknar sjukvårdskonventioner eller andra samarbeten, har inte någon rätt till statligt subventionerad tandvård. Detta innebär att patienten själv får bekosta så väl akut som planerad tandvård.

Läs mer på Vårdguidens hemsida om tandvård i Sverige om man kommer från ett annat land.

Läs mer på Sveriges Kommuner och Landstings hemsida om regler som gäller för att landstingen ska få ersättning för vård av personer från andra länder.

Asylsökande och papperslösa
Särskilda regler för tillgång till hälso- och sjukvård gäller för asylsökande och personer som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd, s.k papperslösa.

Asylsökande barn och barn som vistas i landet utan tillstånd ska erbjudas samma vård som bosatta, det vill säga subventionerad fullständig hälso- och sjukvård samt regelbunden tandvård. För vuxna asylsökande och papperslösa är den subventionerande tandvården idag begränsad till ”vård som inte kan anstå”. Landstingen kan erbjuda vård i större omfattning än vad regelverken anger.

Lag om hälso- och sjukvård för vissa personer som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd (2013:407).
Lag (2008:344) om hälso- och sjukvård för asylsökande.

Förordning (1996:1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande.

Förordning (2013:412) om vårdavgifter m.m. för utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.

Läs mer på Socialstyrelsens hemsida om vilken vård och omsorg för asylsökande med flera som landstingen ska erbjuda.

Vad är vård som inte kan anstå?

Begreppet ”vård som inte kan anstå” kan inte definieras utan skiljer sig från patient till patient. Att ”vård inte kan anstå” behöver inte nödvändigtvis innebära att vårdbehovet är akut eller omedelbart.

Läs mer på Socialstyrelsens hemsida om vård som inte kan anstå.

Vård för papperslösa – vård som inte kan anstå, dokumentation och identifiering vid vård till personer som vistas i landet utan tillstånd, Socialstyrelsen.

Identifiering av patienter

En asylsökande kan styrka sin status genom sitt LMA-kort. För papperslösa kan det vara svårare att styrka sin situation eller att ens identifiera sig i samband med ett vårdbesök. Att en person inte kan eller vill identifiera sig gör att det kan vara svårt att avgöra om personen som söker vård är papperslös eller tillfällig besökare i landet. I dessa fall får vårdgivaren förlita sig på de uppgifter som personen lämnar.

I Sverige är det inte en nödvändig förutsättning att en person kan identifiera sig eller ens anger ”rätt” identitet eller en fast hemadress för att få tillgång till tandvård.

Läs mer om identifiering av papperslösa i Vård för papperslösa – vård som inte kan anstå, dokumentation och identifiering vid vård till personer som vistas i landet utan tillstånd, Socialstyrelsen.

Dokumentation

För asylsökande och papperslösa patienter gäller Socialstyrelsens föreskrifter om informationshantering och journalföring i hälso- och sjukvården (SOSFS 2008:14). Socialstyrelsen bedömer att patientdatalagen (2008:355) och patientsäkerhetslagen (2010:659) är tillämplig även på denna grupp patienter.

Läs mer på Socialstyrelsens hemsida om journalföring inom tandvården.

Medicinsk åldersbedömning

För ensamkommande barn och ungdomar som söker uppehållstillstånd i Sverige kan en medicinsk åldersbedömning behöva komma ifråga.

Tandtekniska arbeten

Läkemedelsverket genomför regelbundna inspektioner av tandtekniska laboratorier och har konstaterat att det finns brister som kan ha betydelse för patientsäkerheten. Bristerna rör både kunskap om och efterlevnad av det medicintekniska regelverket. Innebörden av laboratoriets ansvar som tillverkare och vad det medför är också dåligt känd bland tandtekniker och tandläkare. Det medicintekniska regelverket riktar sig främst till tillverkare av medicintekniska produkter och är alltså inte specifikt skrivet för tandtekniska arbeten. Både tandläkare och tandtekniker har framfört att det kan vara svårt att ”översätta” regelverket till det tandtekniska området. Läkemedelsverket har därför tagit fram en vägledning som riktar sig både till den tandtekniska verksamheten i egenskap av tillverkare av specialanpassade produkter och till tandläkare som beställare och ansvariga för den färdiga produkt, som lämnas ut till patient.

Läs mer om regelverket kring medecintekniska produkter på Läkemedelverkets hemsida

Checklista för tandtekniska beställningar

Tandteknikerförbundet har sammanställt en checklista för tandtekniska beställningar

Checklista för tandtekniska beställningar

På följesedel/faktura/patientspecifikation måste följande noteras:

  • detaljerad innehållsförteckning
  • materialbeskrivning
  • batchnummer
  • tillverkare
  • bruksanvisningar

Medicintekniska produkter och standardisering


Vad är medicintekniska produkter?

Med en medicinteknisk produkt menas en produkt som används för att påvisa, förebygga, övervaka, behandla eller lindra en sjukdom eller en funktionsnedsättning. Det kan också vara ett hjälpmedel för att kompensera en funktionsnedsättning. En produkt är också en medicinteknisk produkt om den används för att undersöka, ändra eller ersätta anatomin eller en fysiologisk process. Praktiskt taget alla dentala material är medicintekniska produkter.

Idag används drygt 25 000 olika medicintekniska produkter inom tandvård, allt ifrån tandborstar till avancerad behandlingsutrustning. För att säkerställa hälsa och säkerhet för patient och användare av medicintekniska produkter finns idag en mängd regleringar och standarder på området.

Läs mer om tandtekniska arbeten och ladda ner Läkemedelsverkets vägledning

ISO och EN

Idag finns runt 160 ISO-standarder för tandvården. ISO är den internationella standardiseringsorganisationen som utvecklar globala standarder. Utöver ISO-standarderna finns även europeiska standarder (EN) utfärdade av det europeiska standardiseringsorganet CEN.

De flesta medicintekniska produkter som används av svenska tandläkare måste följa EN-standarderna för att vara godkända enligt EU-direktivet för medicintekniska produkter (MDD).

Standarder

Att tillämpa standarder är frivilligt för tillverkare och utförare, men standarder är en markör för produktkvalitet och underlättar handel och upphandling. Standarden kan ses som en gemensam lösning på ett återkommande problem. Lösningen arbetas fram av en kommitté bestående av företrädare för olika intressenter, exempelvis tillverkare och användare.

Standardiseringsarbetet inom tandvården bedrivs inom ramen för SIS tekniska kommitté (SIS/TK 327). Kommittén påverkar även global och europeisk standardisering inom tandvården genom att aktivt delta i pågående ISO och CEN arbeten. Kommittén arbetar med områden så som fyllningsmaterial, tandvårdsutrustning och instrument, implantat, CAD/CAM system etc.

I kommittén möts tillverkare och användare för att komma överens om vilka krav som ska ställas på produkterna. Genom att delta i en kommitté bidrar du till utvecklingen av tandvården.

På SIS hemsida kan du läsa mer om arbetet i den tekniska kommittén för tandvård

CE-märkning

En medicinteknisk produkt som ska säljas på den europeiska marknaden ska enligt EU-direktivet för medicintekniska produkter (MDD) vara CE-märkt. CE-märkningen är en typ av standard. Men till skillnad från andra standarder (exempelvis EN och ISO) är den obligatorisk för produktområdet. CE-märkningen innebär att produkten uppfyller fastställda krav på säkerhet och är lämplig för sin användning.

Tillbehören till den medicintekniska produkten måste också vara CE-märkta och avsedda att användas tillsammans med produkten. Detta är även viktigt att tänka på när olika medicintekniska produkter kombineras i system.

Läs mer om frågor gällande CE-märkning av medicintekniska produkter här

Läkemedelshantering


Vårdgivarens ansvar

Med läkemedelshantering avses ordination, iordningställande, administrering, rekvisition och förvaring av läkemedel.

Vårdgivaren har ansvar för att verksamhetens kvalitetssystem innehåller rutiner för läkemedelshantering och ska se till att en skriftlig instruktion för läkemedelshantering finns och att den tillämpas. I denna instruktion ska rutiner för mottagande av läkemedelsleveranser ingå.

Vårdgivaren ansvarar även för att, som ett led i egenkontrollen, se till att läkemedelshanteringen varje år genomgår en kvalitetssäkring.

Socialstyrelsens föreskrifter om vårdgivarens läkemedelsansvar


Tandläkarens ansvar

Tandläkaren ansvarar för att fastställa diagnos och ordinera läkemedelsbehandling utifrån det.

Tandläkaren får förskriva receptbelagda läkemedel som appliceras lokalt i munhålan och på angränsande vävnader, liksom medel för behandling och förebyggande av sjukdomar i eller på tänderna eller på angränsande vävnader samt vissa lugnande, smärtstillande och muskelavslappnande medel.

I ansvaret ingår att ta reda på vilka läkemedel patienten redan använder och föra journal över anamnes och ordinationer. Vid behov ska ansvarig läkare kontaktas.

Tandläkaren ansvarar för att det vid förskrivning av läkemedel tydligt framgår indikation samt uppgifter om preparatet så som namn och läkemedelsform, dosering och läkemedlets koncentration.

Tandläkaren ska informera patienten om syftet med behandlingen, väntade förändringar och hur eventuella biverkningar ska observeras. I ansvaret ligger också att följa upp behandlingsresultat och ta ställning till fortsatt terapi.

Även tandhygienister har rätt att förskriva vissa läkemedel. Iordningställande av läkemedel ska därför göras av tandläkare eller tandhygienist. Detta ansvar får inte delegeras till tandsköterska.

Läs mer om förskrivning här.

Läs mer om förskrivning här.

Läs mer om delegering här:

Tandläkares förskrivningsrätt

Socialstyrelsens föreskrifter om delegering inom tandvården

Frågor om läkemedel?

Svar på några vanliga frågor om läkemedel

Sekretess och tystnadsplikt i tandvården

Sekretess innebär förbud mot att röja en uppgift muntligen, genom överlämnande av en handling eller på annat sätt. Begreppet sekretess används inom offentlig verksamhet och regleras i offentlighets- och sekretesslagen. För den privata sektorn inom hälso- och sjukvård gäller begreppet tystnadsplikt som återfinns i Patientsäkerhetslagen.

Även om reglerna ser olika ut för offentlig och privat verksamhet är principerna desamma och det ska inte vara någon skillnad i integritetsskyddet för patienten.

Generellt innebär tystnadsplikten inom tandvården, oavsett huvudman, att uppgifter om patientens hälsa eller personliga förhållanden inte får lämnas ut till någon annan än de som direkt vårdar patienten, om det inte är helt klart att uppgiften kan röjas utan att patienten eller någon närstående lider men eller om patienten har samtyckt till det.

Tystnadsplikt gäller:

  • för alla inom vården, alltså även praktikanter, studenter, administrativ personal etc.
  • även mot patientens anhöriga och andra närstående
  • även inom verksamheten. Bara den som deltar direkt i vården av en patient eller annars behöver uppgifterna för att kunna utföra sitt arbete får ta del av journaler etc.
  • även efter det att man slutat arbeta inom vården

Att bryta mot tystnadsplikten är straffbart och kan ge böter eller fängelse i upp till ett år.

  Socialstyrelsens svar på frågor om sekretess

Situationer då tystnadsplikten får brytas

Tystnadsplikt är huvudregeln, det finns dock undantag där den får brytas, till exempel:

  • Om patienten själv samtycker, exempelvis vid sammanhållen journalföring
  • Om patienten eller närstående inte lider men av att uppgifterna lämnas ut
  • Vid nödvändigt utlämnande exempelvis enligt uppgiftsskyldigheten
  • Vid anmälningsskyldighet av barn som far illa
  • Som huvudregel gäller inte tystnadsplikten gentemot patienten själv vilket innebär att patienten i de flesta fall har rätt att ta del av sin egen journal

Socialstyrelsens skrift om tystnadsplikt och sekretess

Patientsäkerhetsberättelse

Vårdgivaren är skyldig att se till att det finns en patientsäkerhetsberättelse senast den 1 mars varje år. Det finns inget krav på att lämna in patientsäkerhetsberättelsen till någon myndighet men den ska vara tillgänglig för alla som vill ta del av den.

Patientsäkerhetsberättelsen ska beskriva hur vårdgivaren har arbetat för att identifiera, analysera och minska riskerna i vården. Den ska även innehålla en beskrivning av hur vårdpersonalen bidragit, men även hur patienters och närståendes synpunkter på patientsäkerheten har hanterats.

Patientsäkerhetsberättelsen ska också redogöra för de resultat som uppnåtts under föregående år. Det kan till exempel handla om att de vårdrelaterade infektionerna har minskat, att vårdgivaren infört tekniska system för att få ned vårdskadorna, eller att insamlingen av data om vårdskador blivit effektivare med hjälp av nya rutiner.

I patientsäkerhetsberättelsen ska det framgå:

  • hur patientsäkerhetsarbetet har bedrivits under föregående kalenderår
  • vilka åtgärder som har vidtagits för att öka patientsäkerheten
  • vilka resultat som har uppnåtts

Syftet med patientsäkerhetsberättelsen är dels att vårdgivaren ska få bättre kontroll över verksamhetens patientsäkerhetsarbete, dels att göra det enklare för andra intressenter (till exempel patienter, andra vårdgivare och patientorganisationer) att få tillgång till information.

Praktiska mallar

På SKL:s hemsida hittar du mallar för patientsäkerhetsberättelsen. Där finns en för mindre vårdgivare och en för vårdgivare med fler än tio anställda.

Tillsyn

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utövar tillsyn över verksamheter inom socialtjänstområdet och hälso- och sjukvården samt över hälso- och sjukvårdspersonal.

Tillsynen ska granska att befolkningen får vård och omsorg som är säker, har god kvalitet och bedrivs i enlighet med lagar och andra föreskrifter.

IVO bedriver tillsyn på två sätt, det ena är riskbaserat medan det andra är reglerat i lag, till exempel det som gäller patientklagomål och lex Maria-anmälningar.

Den riskbaserade tillsynen innebär att IVO på eget initiativ kan bestämma sig för att besöka en klinik för att inspektera verksamheten. Myndigheten kan ha fått anonyma telefonsamtal, indikationer genom många patientklagomål eller dylikt och därmed anse att en person eller verksamhet kan vara en patientsäkerhetsrisk som behöver undersökas närmare.

Tillsyn enligt de patientklagomål och lex Maria-anmälningar som kommer in är myndigheten skyldig att utföra.

På myndighetens hemsida finns dokument om prioriterade områden och resultat av tidigare tillsyner. För att leva upp till uppdraget att bedriva riskbaserad tillsyn har myndigheten utvecklat en modell för riskanalys.

Förutom enskildas klagomål och lex Maria anmälningar kan IVO efter information från tidigare nämnda anmälningar eller via annan information från till exempel rättsväsendet välja att själva öppna ett ärende, ett så kallat initiativärende. Gäller det någon enskild hälso- och sjukvårdspersonal kan IVO begära in till exempel journalkopior för att granska personens behandlingar. För om man arbetar i en verksamhet som står under IVOs tillsyn är man skyldig att medverka. Man kan alltså behöva lämna över handlingar, prover och annat material som rör verksamheten och lämna upplysningar som IVO behöver för att kunna utöva sin tillsyn.

Patientklagomål

Om patienter och/eller anhöriga är missnöjda med tandvården ska du som behandlande tandläkare försöka lösa situationen så långt det är möjligt. Om du inte är både vårdgivare och behandlare är det vårdgivarens ansvar att ta vid om ni inte kan lösa det.

Från och med den 1 januari 2018 ska klagomål och synpunkter från patienter och anhöriga i första hand lämnas till den verksamhet som ansvarat för vården. Verksamheten ska bekräfta att de tagit emot klagomålet och bör lämna ett svar inom fyra veckor. Svaret ska innehålla en förklaring till vad som har hänt och formuleras så att det är lätt för patienten att förstå.

Patienter och närstående kan även välja att ta hjälp av Patientnämnden som finns i alla landsting och regioner. Patientnämnderna hanterar ärenden som rör all offentligt finansierad vård Bland annat Folktandvården. Patientnämnderna utreder inte själva klagomål men kan vara en länk mellan patienten och vården.

Inom privattandvården kan man som missnöjd patient vända sig till Privattandläkarnas förtroendenämnder som behandlar tvister mellan patient och medlemmar i Privattandläkarnas branschorganisation.

IVO kommer inte att utreda anmälningar från patienter och anhöriga annat än i vissa fall, t ex om patienten fått en bestående skada, ett väsentligt ökat behov av vård eller avlidit. IVO utreder också klagomål som på ett negativt sätt påverkat patientens självbestämmande, integritet eller rättslig ställning.

För att IVO ska kunna utreda ett klagomål bör det lämnas in inom två år från det att händelsen inträffat.

Patienter och närstående ska alltid först anmäla klagomål och synpunkter till vårdgivaren.