När relationen blir avgörande
Hur ska vi hantera patienterna på bästa sätt när tendenserna inte går mot fler långsiktiga relationer mellan patient och tandläkare utan snarare tvärtom?
Den som känner mig vet att det alltid pågår mycket i mitt huvud och nyligen upptäcktes en oönskad aktivitet i form av en benign historia som jag vetat om men som är på svag tillväxt. Jag har haft förmånen att ha en läkare som har följt mig och signalerat att vi behöver göra något. Vår relation gör att jag känner mig trygg med bedömning och mitt besök hos neurokirurgen, en spetsverksamhet inom vården. I en sådan här situation faller det naturligt att tänka på alla mina patienter och glädjen att följa dem och förhoppningsvis värdet det skapar. Hur ska vi hantera patienterna på bästa sätt när tendenserna inte går mot fler långsiktiga relationer mellan patient och tandläkare utan snarare tvärtom? Tankarna och analyserna har inte pausats av detta besked – snarare har de fördjupats och färgats av ett nytt perspektiv: det som patient.
Att få besked om att man behöver avancerad vård gör något med en som människa. Att då hänvisas vidare – och tvingas vänta – är en prövning i sig. I mitt fall var väntan kort, och för det är jag tacksam. Men jag vet att det inte är så för alla. Väntan tär – och den behöver tas på allvar.
Jag talar då och då om vårdens grunduppdrag som vilar på fyra pelare: att aldrig skada, bota, lindra och trösta. Det är en förenklad men kraftfull formulering, djupt rotad i Hippokrates ed. Jag har tidigare lyft vikten av att ta oss tid att trösta. Det är verkligen inte oviktigt med tröst, både när vi inte kan göra mer och under utmanande processer på vägen mot bot. Det hade varit intressant att se tjänstemännen på TLVs reaktion om jag vid nästa dialogmöte föreslår en åtgärdskod som innefattar tid för tröst. Är det en insats som vi som välfärdsstat anser oss har råd med? Och kanske bör vi fundera på om vi har råd att inte ge varandra tid för den omtanke som vi vet allt som oftast gör väldigt gott för att både bota, lindra och trösta?
Jag hoppas att ni alla haft möjligheten att ladda batterierna under sommaren. Till hösten väntar nya utmaningar för kåren. Låt oss möta dem tillsammans – med erfarenhet, kunskap och kanske även en smula tröst.