Karin Garming Legert är ”hooked” på oral medicin
Karin Garming Legert ser till att fler tandläkare vågar diagnosticera förändringar i slemhinnan. Hennes intresse för kopplingen mellan allmänhälsa och munslemhinna kom tidigt.
Patienten trodde att hon hade cancer i gommen. Hon kom till Karin Garming Legert efter att ha varit hos fem olika vårdgivare. Ingen hade någon förklaring till lesionen.
– Det visade sig vara en jätteovanlig diagnos som kan orsakas av bland annat lokalbedövning, berättar Karin Garming Legert, övertandläkare vid Karolinska Institutet, som i höst håller Tandläkarförbundets kurs Orala slemhinneförändringar – hur utreder och handlägger vi dessa? Förändringarna kan ha en potentiellt malign diagnos, men ofta finns andra förklaringar.
– Många tandläkare saknar vanan att utreda slemhinneförändringar och ta biopsier. Det är vanligt att snabbt remittera vidare, om man till exempel ser en vit fläck, eftersom det kan vara en leukoplaki, en pre-cancerös förändring. Jag lär ut hur man kan tänka kring när något kan vara farligt och måste skickas vidare och när man kan göra något själv, säger Karin Garming Legert.
Hon började undervisa på KI:s tandläkarutbildning ett par år efter att hon själv gått ut.
– De ville ha en lärare som kunde tillföra ett yngre perspektiv. Jag insåg att det var väldigt kul att undervisa.
Redan då var hon inriktad på arbete med slemhinneförändringar.
– Jag hade fått ett stipendium för askultation i Glasgow där de hade kommit långt inom oral medicin. Jag blev helt ”hooked” och kände att det här vill jag jobba med. Jag tror att det var kopplingen till medicin och sjukvård som jag fastnade för. Tidigare arbetade hon som sjuksköterska. Hon ville läsa vidare och funderade på läkare.
– Men jag såg hur tungt belastade läkarna var där jag jobbade.
Samtidigt hade jag en bror som pluggade till tandläkare. Jag tänkte att det kunde passa bättre. Det valet har jag aldrig ångrat. Under 1990-talet lärdes det knappt ut något om förändringar i slemhinnan på Karolinska Institutet. Karin ville ändra på det.
– Det tog tid och jag mötte motstånd många gånger. När jag 2012 tog över kursen i oral patologi gjorde jag om den till en kurs om slemhinneförändringar. Studenterna utgår från det kliniska utseendet, gärna i form av patientfall, och kopplar det sedan till patologin.
I dag ansvarar hon för orofacial medicin på specialistkliniken på Universitetstandvården på KI. Hon är programansvarig på grundutbildningen. Hon fick specialistkompetens i orofacial medicin våren 2019. Förutom patienter med olika orala slemhinneförändringar ansvarar hon för det odontolgiska omhändertagandet av stamcellstransplanterade patienter. Hon har disputerat och har ett forskningsprojekt om bland annat stamcellstransplanterade.
– Det är en grupp med många och ofta svåra komplikationer i munslemhinnan.
Hon arbetar även som konsult för Eastmaninstitutet och föreläser för både tandläkare och läkare. Att föreläsa på Tandläkarförbundets kurser är annorlunda än på grundutbildningen.
– Det är tandläkare och tandhygienister som redan har sett en del, så jag kan starta på en högre nivå. Det brukar bli bra och livliga diskussioner om patientfallen som jag använder.
Om någon frågar vad Karin gör på sin fritid kan hon svara att hon syr, umgås med vänner och arbetar i trädgården. Men det svar som ligger närmast till hands är ett annat:
– Jag läser om slemhinneförändringar och oral medicin. Jag kan sakna att göra en lagning, för det är ganska kul. Men jag skulle aldrig byta ut det jag gör. Jag är faktiskt en riktig slemhinnenörd!
Intervjun publicerades först i Sveriges Tandläkarförbunds kurskatalog över VT20.
Text: Ann Patmalnieks