En tandläkarutbildning, men fyra olika system

Om bristen på enighet i den svenska tandläkarutbildningen
Den svenska tandläkarutbildningen leder till en och samma yrkeslegitimation, trots detta är vägen dit strukturerad på fyra olika sätt. I kursutvärderingarna från tandläkarprogrammet i Malmö framkommer en återkommande önskan om större nationell enhetlighet, berättar studenten Mawj Waled som sitter som utbildningsansvarig för Odontologiska studentkåren i Malmö. För studenterna blir detta inte en akademisk detaljfråga, utan en fråga om rörlighet och likvärdighet.

Alla svenska tandläkarutbildningar är statligt reglerade, professionsutbildningar och leder till legitimation. De omfattar fem års heltidsstudier och är anpassade till europeiska direktiv. Samtidigt råder det stor autonomi för universiteten när det gäller programmets pedagogiska upplägg, examensstruktur och akademiska inramning. Det är i denna autonomi som dagens skillnader har vuxit fram.

Konkreta exempel på skillnader inom utbildningen
Vissa lärosäten har valt att tydligt integrera en masterexamen i tandläkarprogrammet, medan andra har nyligen prioriterat den kliniska progressionen och låtit examensarbetet stå fristående från masterbegreppet. Resultatet är ett system där studenter med samma yrkesmål får olika akademiska slutprodukter.

Malmö universitet anger att utbildningen ligger på grundnivå med examen på avancerad nivå och att studenten genomför ett självständigt arbete om 30 hp. Examensbeviset översätts till Degree of Master of Science in Dental Surgery. Göteborgs universitet utfärdar däremot uttryckligen både tandläkarexamen och odontologie masterexamen med huvudområdet odontologi. Karolinska Institutet anger tandläkarexamen på avancerad nivå, medan Umeå universitet anger att utbildningen är på avancerad nivå och leder till tandläkarexamen.

Formellt uppfyller alla examensordningens krav, men hur examen benämns och positioneras varierar. För studenter innebär det att den akademiska slutprodukten upplevs olika, trots att yrkesmålet är detsamma. Skillnaden mellan att uttryckligen erhålla en masterexamen och att genomföra ett examensarbete utan separat masterbenämning kan uppfattas som subtil, men får betydelse i akademiska och internationella sammanhang.

Skillnaderna handlar dock inte enbart om examenstitlar. Malmös utbildningsplan beskriver en utmaningsbaserad pedagogik med tio terminskurser i reglerad ordning. Göteborg redovisar en tydlig progression mellan grund- och avancerad nivå med separata kurser i exempelvis vetenskapsteori, klinisk odontologi och examensarbete uppdelat i flera delar. Karolinska Institutet integrerar basmedicin, professionell utveckling och vetenskaplig utveckling i tre parallella områden genom hela utbildningen medan Umeå beskriver en bunden studiegång där ämnena måste läsas i föreskriven ordning.

Även kliniska moment skiljer sig. I Umeå genomförs exempelvis kursen för panoramakörkort under termin 4. Motsvarande moment är inte strukturerat på samma sätt vid de andra lärosätena – speciellt i Malmö, då panoramakörkortet tagits bort helt.

Sådana skillnader kan vara pedagogiskt motiverade. Men när progressionen är olika organiserad blir det svårt att avgöra när två terminer faktiskt motsvarar varandra. Den mest konkreta konsekvensen gäller möjligheten att byta lärosäte. Vi har varit i kontakt med de individuella lärosätena och fått följande svar:

Karolinska Institutet uppger att antagning endast sker till årskurs 1 och att det inte går att söka till senare del av programmet. Tillgodoräknande kan först prövas efter formell antagning, och garantiplats finns enbart till termin 1. Umeå har haft öppet för antagning till senare del, främst till termin 4, men mycket sällan på grund av överintag till termin 1. Studenter som antagits till högre termin har ibland behövt “baka” terminer för att komma i fas med programmets struktur.

I praktiken innebär detta att en student som spärrats, tagit studieuppehåll eller av personliga skäl behöver flytta, riskerar att förlora flera terminer. Inte för att kunskapen saknas, utan för att strukturen skiljer sig. Detta begränsar den nationella rörligheten inom en statligt reglerad professionsutbildning.

Internationalisering och utbytesmöjligheter är också integrerade i utbildningsplanen på väldigt olika sätt. Karolinska Institutet är mest explicit i sin internationalisering. Där anges att möjlighet till internationellt utbyte ges inom ramen för programmets avtal med ett flertal utländska lärosäten. Dessutom finns inslag som kursen Global oral hälsa och undervisning på engelska, vilket visar att internationella perspektiv är integrerade i utbildningen även utan fysisk mobilitet. KI:s framstår därför som det program där internationalisering är tydligast profilerad och organisatoriskt etablerad. Göteborgs universitet anger uttryckligen att möjlighet föreligger till internationellt utbyte för tillgodoräknande av motsvarande kurser inom programmet. Detta är en tydlig formulering som visar att utbyte är strukturellt förankrat och att kurser kan ersättas genom internationella studier. Även Umeå och Malmö är öppna för internationella möjligheter, dock mer otydliga i Malmö och enbart beroende av vilka kontakter handledaren för examensarbetet har och av studietypen man valt.

Vad skulle en mer enhetlig struktur innebära?
Frågan om masterexamen kontra examensarbete, möjlighet att få panoramakörkort eller internationellt utbyte är därför inte isolerade fall. Dessa är en symbol för en större diskussion om hur svensk tandläkarutbildning ska organiseras i framtiden.

En nationell samordning innebär inte att alla lärosäten måste undervisa identiskt. Pedagogiska modeller och lokala profiler är värdefulla. Men inom en professionsutbildning som leder till samma legitimation finns det skäl att eftersträva större strukturell kompatibilitet, särskilt när dagens variation påverkar studenters möjligheter.

För studenter skulle det innebära reell möjlighet till lärosätesbyte, ökad rättssäkerhet vid tillgodoräknande och tydligare akademisk positionering nationellt och internationellt. För universiteten skulle detta innebära en förenklad administration kring antagning och tillgodoräknande, ökad möjlighet till samarbete mellan lärosäten och tydligare nationell profilering av svensk tandläkarutbildning. Samtidigt skulle detta för kliniker och arbetsgivare innebära ökad förutsägbarhet i nyexaminerades kompetens, förenklad introduktion och stärkt patientsäkerhet genom harmoniserad progression.

Studenternas önskan om enhetlighet är inte ett angrepp på något enskilt lärosäte. Det är ett uttryck för ett system som upplevs fragmenterat. Om legitimationen är gemensam, bör då inte också strukturen vara mer harmoniserad? Kanske är det dags att samla lärosäten, profession och studentrepresentanter i en nationell dialog om hur tandläkarutbildningen kan bli mer sammanhållen, mer transparent och mer rörlig.

Tasnim Marawi, Centralordförande Studerandeföreningen
Emili Klimenko, Ordförande för Södra Studerandeföreningen