Svenska Tandläkare-Sällskapets historia

Tandläkare-Sällskapet är i dag Europas äldsta bestående nationella tandläkarsammanslutning och det näst äldsta tandläkarsamfundet i världen.

Den 21 november 1860 bildades föreningen "Tandläkare-Sällskapet" i Stockholm med hovtandläkare Lars Gustav Collin som dess förste ordförande. 1861 beslutade Sällskapet om att även tandläkare från landsorten kunde bli medlemmar och Sällskapet blev därmed en nationell sammanslutning. Sedan 1984 är Svenska Tandläkare-Sällskapet en stiftelse till stöd för odontologisk vetenskap och forskning.

1860 fanns endast 21 legitimerade tandläkare i Sverige, 14 var verksamma i Stockholm. Stockholm var, med vår tids mått, ännu en liten stad med sina c:a 100 000 innevånare. Hela landets befolkning uppgick till knappt 4 miljoner varav 11,26 % levde i städerna. År 1930 hade städerna en tredjedel av befolkningen.

Inflyttningen från landsbygden blev märkbar under 1840-talet, med bostadsbrist i städerna som följd. Landets ekonomi började förbättras vilket tydligt påverkade befolkningens levnadsstandard. Samtidigt fanns fortfarande en utbredd fattigdom vilken kulminerade under missväxtåren 1867 – 69. Landets stora befolkningsökning under 1800-talet påverkade situationen.

En ökande efterfrågan på tandvård noterades med början under 1840-talet. Tandläkarnas inkomster ökades allmänt så att de inte behövde driva annat yrke bredvid för sin försörjning. Man hade till och med användning för en eller flera elever, vilka fick medverka vid utförandet av vissa arbeten. Därutöver fanns ett stort antal personer, som saknade både tandläkarutbildning och tillståndsbrev, vilka utnyttjade konjunkturerna och mer eller mindre öppet erbjöd sina tjänster hos allmänheten (1).

Tandläkarna kunde inte undgå att observera att skolbarnens tänder var i miserabelt skick, att många människor inte hade råd att behandlas av en tandläkare och man diskuterade hur förhållandena kunde åtgärdas.

Legitimationen för tandläkare var lagfäst genom en förordning utfärdad 1663 i samband med att Collegium Medicum (CM) stiftades. Tandläkekonstens utövande ställdes därigenom under statlig kontroll. Den som ville arbeta som tandläkare skulle hos CM uppvisa sina ”testimonia” varpå CM avgjorde om sökanden skulle erhålla ”venia practicandi”, ett tillståndsbrev, motsvarande våra dagars legitimation. Examensprov förekom inte.

Därutöver kunde den som utnämnts till ”hovdentist” erhålla sitt tillståndsbrev av Kungl. Maj:t utan andra meriter eller formaliteter.

I en Kungl. Instruktion av 1797 skärptes föreskrifterna såtillvida att ett examensväsende infördes med obligatorisk examination. Föreskrifterna var närmast anpassade för inflyttade utlänningar. Vid den tiden var samtliga landets tandläkare av utländsk härkomst.

Carl Fredrik Bogren var den förste svensk som avlade tandläkarexamen (1833). När Bogren anmälde sig till examen gav man utan vidare den gällande Kungl. instruktionen av år 1815 för Sundhets-Collegium (d.v.s det omorganiserade Collegium Medicum) en vidsträcktare innebörd (2) och lät i fortsättningen alla svenskar som anmälde sig, undergå samma examensprov som stadgats för utlänningar.

Några föreskrifter rörande skolunderbyggnad för att bli tandläkare fanns icke och kåren rekryterades även bland personer med ringa skolning, varför även det sociala anseendet var ringa.

De talrika olagliga utövare av tandläkaryrket som förekom föranledde tandläkarna Bogren, Fougelberg och Segerstöm att 1847 göra en hemställan till Sundhets-Collegium att åtgärder måtte vidtagas mot olagligheterna.

Tidiga föreningsinitiativ

Från 1830-talet började ett flertal lokala tandläkarföreningar bildas både i Europa och USA. Många försvann under världskrigen medan andra fick vika för senare tillkomna nationella sammanslutningar.

Tandläkare E L Fougelberg påtalade i sin ”folkskrift om tandvård” redan 1849 fördelarna med ett organiserat kårsamarbete. I detta stycke vände han sig direkt till sina yrkesbröder i Sverige och citerade en amerikansk avhandling av Dr. John Robinson som framhöll, bland många andra fördelar, att enigheten inom ”tandläkare-corpsen” i Förenta Staterna hade stor betydelse för tandläkarnas ställning och har bidragit till ” den långt utvecklade grad i tandvettenskapen som de Förenade Staterna nu eger.”

Ingen av den tidens tandläkare tog dock fasta på Fougelbergs förtjänstfulla initiativ till att samarbeta och bilda en förening. Tvärtom uppges att många tandläkare var angelägna att hålla sin konst för sig själv och var obenägna att dela med sig av sina kunskaper. Det förekom mycken split mellan tandläkarna vilken gjorde sig gällande även under Sällskapets första år.

Huss initiativ

Initiativet till bildandet av en tandläkarsammanslutning i Stockholm togs i stället av läkaren och professorn i medicin vid Karolinska Institutet, Magnus H Huss, som 1860 blivit generaldirektör i Sundhets-Collegium, det som senare skulle bli Medicinalstyrelsen och därefter ingå i Socialstyrelsen.


Tandläkare Huselius och Professor Huss

Huss arbetade med utformningen av en förordning för tandläkarna och behövde kontakt och samarbete med tandläkarkåren. Han vände sig till tandläkaren Carl Johan Huselius med uppmaningen att bilda en sammanslutning av tandläkare, vilken kunde fungera som remissinstans.

Efter Huss’ förslag sammankallade Huselius i oktober 1860 i sin bostad några kollegor för att överlägga om möjligheten att bilda ett tandläkare-sällskap. Huselius bodde (1) under åren 1857-70 i hörnhuset Västerlånggatan 6 med ingång Salviigränd 1 i de omskrivna och magnifika Masreliezrummen, vilka f.ö. hade sin speciella historia.

I Sällskapets arkiv finns två brev från Huss till Huselius av den 6 resp. 16 november vilka vittnar om att Huss var angelägen om ett fortsatt samarbete.

Den 6 november skrev Huss: ”Jag får bedja Herr Huselius hafva godheten stiga upp till mig någon morgon mellan 8-9 när tillfälle gifves. Jag önskar erhålla några upplysningar rörande ett tillernadt reglemente för tandläkarekonstens utöfning här i riket.”

Det senare brevet innehöll förslaget till ”Ordning för Tandläkare-konstens utöfning”. Huss skriver: ”Jag beder Herr Huselius att i samråd med sina Colleger så fort som möjligt lemna mig de anmärkningar, som kunna anses behöfliga.”

Bildandet

Huselius sammankallade utan dröjsmål några av de mest kända tandläkarna i Stockholm till det första sammanträdet i hovtandläkare L.G. Collins bostad, Skeppsbron 40.

Protokollet från detta sammanträde, vilket bör betraktas som en stiftelseurkund, lyder i sin korthet som följer:

På inbjudning af Tandläkaren Huselius sammanträdde den 21 november 1860 de mest praktiserande Tandläkare Collin, Tellander, Segerström, Fougelberg, Dahlin och Waltman, hvarvid Huselius framlämnade en skrifvelse från Hr General-Direkteuren, Riddaren Commendeuren m.m. M. Huss i ändamål att åstadkomma stadgar såväl för Elewer som för ernående af privilegium för Tandläkare, hvilken skrifvelse punktvis diskuterades och beslöts at Huselius skulle uppvakta Hr General-Direkteuren m.m. och återlämna nämnde skrifvelse tillika med ett af oss gjordt tillägg samt på det förbindligaste aflägga vår tacksamhet för Hr. General-Direkteurens utomordentliga velvilja at ordna ett Reglemente som upphöjer konsten och derigenom äfven kan stäfja de många klagomål hvilka förspörjes såväl härstädes som i landsorten öfver sådana, hvilka ge sig ut för at vara Tandläkare utan at hvarken innehafva praktisk eller teoretisk kännedom i de minsta detaljer som tillhöra vår konst.

Sedan proponerades af Collin at vi skulle bilda et Tandläkare-Sällskap som skulle sammanträde två gånger i månaden för at dels meddela hvarandra nya rön dels förskaffa oss alla i utlandet utgifna tidskrifter rörande vårt yrke, hvilken proposition med välhvilja emottogs.

Till styresman för sällskapet valdes Collin, samt Segerström och Huselius till examinatorer såväl för Tandläkare som elewer alla på ett år. Och skulle detta protokoll i ödmjukhet tillställas Kongl. Sundhets-Collegium.

Stockholm den 12 December 1860

L.G. Collin, E.L. Fougelberg, Carl Em. Tellander,  Aug. Dahlin
Edv. Waltman, Carl Huselius, K.A. Segerström

Oavsett protokollets lydelse är det uppenbart att äran av Sällskapets tillkomst tillkommer i första hand Huss och Huselius.

Sällskapets verksamhet var redan från början inriktat på att förse medlemmarna med den facklitteratur som fanns att tillgå, att meddela sina erfarenheter till kollegorna, att finna vägar att förbättra tandhälsotillståndet hos barn och fattiga, samt att åstadkomma en förbättrad, enhetlig tandläkarutbildning. Sällskapet arbetade även för att förbättra allmänhetens inställning till tandhälsa och till tandläkarna som yrkesgrupp. Under de första årtiondena verkade Sällskapet för att stävja den utbredda, olagliga tandbehandling som utfördes av personer som saknade tandläkarlegitimation.

De första årens arbete

Mindre än ett halvår efter Sällskapets stiftelse, efter gillande av Kungl. Maj:t, utkom den förebådade ”Ordning för Tandläke-konstens utöfning af den 18 juni 1861”.

Denna förordning är den första som ger föreskrifter angående tandläkares examina, om man undantar ett ”Kongligt bref af den 26 April 1862”, som innehåller ett beslut om skyldighet för prosektorn vid Karolinska Institutet att ”på anmodan af Sundhets-Collegium examinera Tandläkare”.

Ordningen

I Ordningens första paragraf stadgas de förrättningar som tillkommer tandläkekonstens utövare nämligen:

  1. a) rengöring, fyllning och utdragning av tänder,
    b) förfärdigande och insättning av konstgjorda tänder,
    c) behandling av tändernas och tandköttets sjukdomar.

Vidare föreskrives bl.a. ”att lärling som uppnått 18 års ålder och vunnit någon öfning och färdighet i de förrättningar och arbeten som tillhöra tandläkare-konsten, vare berättigad att, såvida han begått Herrans Heliga Nattvard, visat ett stadgadt uppförande och har god frejd, undergå pröfning för att varda till medhjelpare antagen. Denna pröfning anställes af behörig tandläkare i närvaro af en läkare, hvilken afgifver vitsord, huruvida den pröfvade eger den kunskap och färdighet, att han må som medhjelpare förklaras”. Vidare föreskrives beträffande tandläkarexamen: ”Den som vill vinna rättighet att tandläkare-konsten utöfva, göre därom anmälan hos Sundhets-Collegium, för undergående af den pröfning, som i § 3 föreskrifves; och foge vid sin anmälan jemte bevis, att han är myndig och eger god frejd, intyg ej mindre om genomgången lärokurs uti kännedomen af menniskokroppens byggnad, för så vidt sådan kännedom är i och för konstens utöfning af nöden, än ock, att han, såsom medhjelpare hos behörig tandläkare förvärfvat erforderlig kunskap och färdighet i de förrättningar, som tandläkaare-konsten tillhöra; förevise och prof på konstgjorda tänder, jemte intyg från tvenne behörige tandläkare, att desamma blivit av sökanden förfärdigade” . § 3 föreskriver: ”Pröfning för erhållande af rättighet till tandläkekonstens utöfning, hvilken rättighet äfven må kunna qvinna meddelas, anställes i hufvudstaden af tvenne dertill af Sundhets-Collegium förordnade läkare och en tandläkare. De förre förhöra sökanden uti de delar, som höra till anatomi och kirurgi, den senare pröfvar hans skicklighet i konstens utöfvande. Befinnes den pröfvade besitta för konstens utöfning erforderlig kunskap och färdighet, insändes det vid pröfningen i frågor och svar affattade af examinatorerna undertecknade protokollet till Sundhets-Collegium, som på grund deraf bestämmer, huruvida den pröfvande må erhålla tillståndsbref att tandläkekonsten utöfva. Sådant tillståndsbref utfärdas af Sundhets-Collegium och berättigar innehafvaren att, sedan han inför Collegium aflagt föreskrifven ed, tandläkekonsten hvar som helst i riket utöfva, dock med åliggande, att såväl underrätta Sundhets-Collegium om sin boningsort, som ock förevisa tillståndsbrefvet för vederbörande stads- eller provinsialläkare i den ort, der han sig nedsätter” (3).

Den som önskade studera till tandläkare fick söka sig till en legitimerad tandläkare först som lärling (elev), därefter som medhjälpare. Dessutom skulle vederbörande ha ett intyg om kunskaper i anatomi och fysiologi.

Studietiden var inte bestämd och kunde variera i hög grad. Lärlingstiden kunde vara två till tre år följt av ett eller två år som ”medhjälpare”. Ej sällan kunde medhjälparen vara anställd hos en tandläkare under 10 år eller mer (5).  Det var inte ovanligt att såväl blivande som färdiga tandläkare skaffade sig kunskaper hos framstående tandläkare i framförallt Frankrike och Tyskland.

Ännu år 1862 fanns således i Sverige ingen skola för utbildning av tandläkare.

Ordningens stadgande, att även kvinnor får genomgå prövning för rättighet att utöva tandläkarkonsten, är en av de få punkter i Ordningen som i efterhand framstår som framsynt för sin tid. Detta mot bakgrund av att kvinnor först 1863 blev myndiga på samma villkor som män och att de 1873 fick rättighet att ta studentexamen.

Emellertid skulle det skulle det dröja till 1889 innan den första kvinnliga tandläkaren examinerades. Det var Constance Elbe som invaldes i Tandläkare-Sällskapet samma år, den 18 april.

En ledamot anmälde dock sin ”reservation mot qvinnors inväljande i allmänhet”.

C Elbe var också den första kvinnliga medlemmen i Odontologiska Föreningen, studentföreningen som instiftades 1888.

Sällskapets stiftare hade vid sitt första sammanträde granskat och godkänt förslaget till Ordningen med endast ett tillägg av okänt innehåll. Redan i de närmast följande sammanträdena efter det att Ordningen trätt i kraft (1 januari 1862) konstaterade Sällskapet att den nya Ordningen dessvärre fortfarande byggde på det gamla lärlingssystemet vilket hade stora brister beträffande utbildningens enhetlighet. Sällskapet kunde ej heller godtaga arvodesberäkningen enligt 1877 års taxa.

Därför kom särskilt undervisnings- och examinationsfrågorna att under de närmaste fem åren  sysselsätta såväl Sällskapet som Sundhets-Collegium.

Utbildningsfrågan

I skrivelse till Sundhets-Collegium i början av 1862 anhöll Sällskapet, på initiativ av Tandläkare S C Bensow, vilken redan 1860 blev ledamot av Sällskapet, om mera detaljerade uppgifter beträffande examinatorernas fordringar på examinanden, vid vilken läroanstalt som de studerande skall ha rätt att erhålla anatomiundervisning samt vad som skall fordras av elev som skall examineras i medhjälparexamen.

Bensow ingick tillsammans med Collin och Huselius i en stadgekommitté som tillsattes i början av 1862.  Dess stadgeförslag antogs av Sällskapet den 5 augusti samma år.

Huvuddelen av stadgarna utgjordes av regler kring undervisning och examination enligt vilka Sällskapet åtog sig praktiska och formella förpliktelser gentemot Sundhets-Collegium. Det var därför angeläget att stadgarna sanktionerades av Kungl.Maj:t och därefter underställdes  Sundhets-Collegium. På initiativ av Bensow insändes stadgarna efter viss justering till Kungl.Maj:t omkring ett år senare (1863).

Sanktionen avstyrktes emellertid av Sundhets-Collegium och avslogs av Kungl. Maj:t som i stället i Kungl. Brev av den 8 april 1864 bemyndigade Sundhets-Collegium att utfärda de förskrifter, som behövdes för tandläkarundervisningen.

Den första undervisningskliniken

Sällskapet, som sedan begynnelsen idogt arbetat för att åstadkomma en förbättring av tandläkarutbildningen, tog då saken i egna händer.  Bensow, som var en pådrivande kraft, lyckades med prestationen att den 28 oktober 1865 öppna en poliklinik för allmänheten ”till fri behandling af fattiga sjuka och till undervisning för Candidater”. Stockholms Stads Allmänna Sundhets-Nämnd svarade för lokal och medikamenter medan Tandläkare-Sällskapet tills vidare stod för undervisning av kandidaterna (tidigare benämnda ”medhjälpare”).

Denna klinik var således Sveriges första offentliga undervisningsanstalt för tandläkare. Dess förste föreståndare var Simon Bensow under åren 1865 – 1872 (2).

Kliniken meddelade, med sina inledningsvis mycket begränsade resurser, behandling och undervisning under 12 år, till 1877, då den flyttade till nya och rymligare lokaler.

Sällskapets engagemang i utbildningsfrågor var även framgent mycket påfallande.

Skandinaviskt engagemang

På våren 1866 väckte Bensow ett förslag, att Tandläkare-Sällskapet skulle inbjuda kollegor i grannländerna till ett skandinaviskt tandläkarmöte. Förslaget antogs enhälligt och mötet ägde rum i Stockholm 23-25 augusti samma år.

Vid ”Skandinaviska Tandläkarföreningens” första möte samlades 14 kollegor i Bensows bostad, Hornsgatan 1. Det var vardera en från Danmark (Bramsen) och Norge (Brinck), en från Göteborg (Hybinette) och de övriga från Stockholm (Huselius, Burström, Larsson, Berggren, Telander, Collin, Förberg, Kihlblad samt initiativtagaren Bensow. Föreningen kom under många år att samla stora skaror till sina möten och existerar fortfarande (2009) bl.a. som utdelare, vartannat år, av ”Tandläkarna Bensows och Ayräpääs pris” ur stiftelsen som bär deras namn.

Sällskapets första publikationer

Berättelse öfver Skandinaviska Tandläkaremötets förhandlingar den 23,24 och 25 augusti 1866″ kom att bli den första publikation som trycktes genom Sällskapets försorg.

!882 trycktes Sällskapets stadgar, några år senare trycktes kataloger över bibliotek och samlingar. 1885 utkom förhandlingarna från 25-års jubileet.

Från 1887 infördes Sällskapets förhandlingar i ”Skandinavisk Tidskrift för Tandläkare” med tandläkare Roland Martin som redaktör.

1897 – 1899 utkom Svenska Tandläkare-Sällskapets förhandlingar

1900 – 1907 infördes dessa i Nordisk Tandläkare-Tidskrift vilken övergick i Svensk Tandläkare-Tidskrift vilken 1967 gick samman med Odontologisk Revy (tillkom 1952) och bildade den engelskspråkiga Swedish Dental Journal vilken utgives av STS och STF

1907 tillsatte Sällskapet en redaktionsnämnd för ”Svensk Tandläkare-Tidskrift” bestående av ordföranden, sekreteraren och redaktören. Tidskriften fortlever fortfarande (2009) och är Sveriges äldsta existerande tandläkartidskrift.

Sveriges Tandläkareförbunds Tidning började utges 1909, sedermera Tandläkartidningen.

Sällskapets stadgar

Sällskapets första stadgar av år 1862 blev under de närmaste åren föremål för en rad justeringar av formell och praktisk natur av liksom ett antal tillägg. Bland annat visade sig de etiska frågornas handläggning vara betungande vid sammanträdena. Ideligen upptogs tiden av konflikter rörande enskilda medlemmars uppträdande och störande annonsering vilket föranledde Elof Förberg att kräva tillägg i stadgarna i form av etiska föreskrifter. De reviderade stadgarna 1893 upptog emellertid inga sådana förhållningsregler.

1893 tillsattes en konservator som fick till uppgift att katalogisera och vårda de äldre föremål som allt sedan Sällskapets bildande inkommit som gåvor till Sällskapet och som vid denna tid omfattade några hundra nummer.

Ännu mer än tio år senare kunde sammanträdestiden alltjämt upptas av diskussioner kring medlemmars uppförande. 1907 beslutade därför Sällskapet dels ”att frågor om ledamots uppförande eller andra frågor av personlig innebörd icke får behandlas, diskuteras eller avgöras av Sällskapet (med undantag för fråga om uteslutning) dels ”att snarast utse en förtroendenämnd bestående av 5 ledamöter …” för handläggande av etiska frågor.  Redan tidigare fanns ett beslut om att inga etiska eller personliga spörsmål finge dryftas i tidskriften.

Förtroendenämnden tillsattes men upphörde efter ett år.

Sällskapets tudelning

Tanken på en uppdelning av kåren i tvenne organisationer hade under åren alltmer mognat, och, då en ny stadgekommitté 1907 trädde i verksamhet, var man inom denna snart enig om, att Sällskapets verksamhet borde begränsas till det rent vetenskapliga området. Vid ett, samtidigt med årsmötet 1907, anordnat kårmöte enades man om, att Sällskapet borde avskilja kårsociala frågor från sitt program, och att dessas behandling skulle komma på en ny organisations lott. Denna organisation, Sveriges Tandläkare-Förbund, blev verklighet den 7 juni 1908 (3).

Frågor rörande den sociala tandvården blev dock i framtiden ett gemensamt intresse för båda organisationerna (4).

Social tandvård

Sällskapet hade redan under sina första verksamhetsår tagit upp den sociala tandvården genom att initiera och medverka i arbetet vid de polikliniker som startade 1865 och 1885 där mindre bemedlade fick gratis tandvård (4). Man hade också genom föreläsningsverksamhet i ideella föreningar och genom populärvetenskapliga publikationer förmedlat upplysning till allmänheten om munhälsans betydelse för allmänhälsan.

År 1892 genomförde Carl Sandstedt en undersökning av barn, 4-15 år gamla, i Kristianstad, med hänsyn till kariessituationen.

Sällskapet genomförde 1895 till 1901 en undersökning av 17 000 skolbarn och läroverksungdomar på 29 orter i Sverige, från Östersund i norr till Malmö i söder. Studien omfattade även en allmänmedicinsk undersökning av barnen.

Data från dessa studier liksom föredrag i Sällskapet om tandstatus på barn och militärer och om motsvarande förhållanden i andra länder presenterades för ledamoten i andra kammaren, O V Wavrinsky. Han motionerade år 1904 i Riksdagen om en Folktandvård (Länk), om utredning av karies orsak och dess förebyggande samt tandvård, framför allt till skolbarn och militärer.

Denna unika motion, den första om folktandvård i något parlament, omfattade 31 sidor med bilagor, som Wavrinsky fått av Sällskapets medlemmar.

Även om tiden då inte var mogen för statsmakternas stöd hade ett frö såtts som skulle gro till 1912 och 1913 då frågan på nytt togs upp i Riksdagen under påtryckning av såväl tandläkarorganisationerna som från andra håll.

Källor

(1) Ramberg H.: Svenska Tandläkare-Sällskapets stiftande.
Svensk Tandläkare-Tidskrift 38: 1-72, 1945

(2) Hansson A.: Odontologiska Föreningens Festskrift.
Stockholm 1938, Caslon Press

(3) Brandrup-Wognsen T.: Svenska Tandläkare-sällskapets historia, 75-årsjubileum. Stockholm 1935, AB Fahlcrantz’ Boktryckeri

(4) Grahnén H, Bäckman N, Brunnhage S.: Svenska Tandläkare-Sällskapet 125 år. Umeå 1985, Centraltryckeriet, Bröderna Larsson

(5) Henrikson C O.: Hur blev man tandläkare på 1800-talet?
Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 3(1): 213-225, 1999