Vad är medicintekniska produkter?

Med en medicinteknisk produkt menas en produkt som används för att påvisa, förebygga, övervaka, behandla eller lindra en sjukdom eller en funktionsnedsättning. Det kan också vara ett hjälpmedel för att kompensera en funktionsnedsättning. En produkt är också en medicinteknisk produkt om den används för att undersöka, ändra eller ersätta anatomin eller en fysiologisk process. Praktiskt taget alla dentala material är medicintekniska produkter.

Idag används drygt 25 000 olika medicintekniska produkter inom tandvård, allt ifrån tandborstar till avancerad behandlingsutrustning. För att säkerställa hälsa och säkerhet för patient och användare av medicintekniska produkter finns idag en mängd regleringar och standarder på området.

Läs mer om tandtekniska arbeten och ladda ner Läkemedelsverkets vägledning

ISO och EN

Idag finns runt 160 ISO-standarder för tandvården. ISO är den internationella standardiseringsorganisationen som utvecklar globala standarder. Utöver ISO-standarderna finns även europeiska standarder (EN) utfärdade av det europeiska standardiseringsorganet CEN.

De flesta medicintekniska produkter som används av svenska tandläkare måste följa EN-standarderna för att vara godkända enligt EU-direktivet för medicintekniska produkter (MDD).

Standarder

Att tillämpa standarder är frivilligt för tillverkare och utförare, men standarder är en markör för produktkvalitet och underlättar handel och upphandling. Standarden kan ses som en gemensam lösning på ett återkommande problem. Lösningen arbetas fram av en kommitté bestående av företrädare för olika intressenter, exempelvis tillverkare och användare.

Standardiseringsarbetet inom tandvården bedrivs inom ramen för SIS tekniska kommitté (SIS/TK 327). Kommittén påverkar även global och europeisk standardisering inom tandvården genom att aktivt delta i pågående ISO och CEN arbeten. Kommittén arbetar med områden så som fyllningsmaterial, tandvårdsutrustning och instrument, implantat, CAD/CAM system etc.

I kommittén möts tillverkare och användare för att komma överens om vilka krav som ska ställas på produkterna. Genom att delta i en kommitté bidrar du till utvecklingen av tandvården.

På SIS hemsida kan du läsa mer om arbetet i den tekniska kommittén för tandvård

CE-märkning

En medicinteknisk produkt som ska säljas på den europeiska marknaden ska enligt EU-direktivet för medicintekniska produkter (MDD) vara CE-märkt. CE-märkningen är en typ av standard. Men till skillnad från andra standarder (exempelvis EN och ISO) är den obligatorisk för produktområdet. CE-märkningen innebär att produkten uppfyller fastställda krav på säkerhet och är lämplig för sin användning.

Tillbehören till den medicintekniska produkten måste också vara CE-märkta och avsedda att användas tillsammans med produkten. Detta är även viktigt att tänka på när olika medicintekniska produkter kombineras i system.

Läs mer om frågor gällande CE-märkning av medicintekniska produkter här

Vårdgivarens ansvar

Med läkemedelshantering avses ordination, iordningställande, administrering, rekvisition och förvaring av läkemedel.

Vårdgivaren har ansvar för att verksamhetens kvalitetssystem innehåller rutiner för läkemedelshantering och ska se till att en skriftlig instruktion för läkemedelshantering finns och att den tillämpas. I denna instruktion ska rutiner för mottagande av läkemedelsleveranser ingå.

Vårdgivaren ansvarar även för att, som ett led i egenkontrollen, se till att läkemedelshanteringen varje år genomgår en kvalitetssäkring.

Tandläkarens ansvar

Tandläkaren ansvarar för att fastställa diagnos och ordinera läkemedelsbehandling utifrån det.

Tandläkaren får förskriva receptbelagda läkemedel som appliceras lokalt i munhålan och på angränsande vävnader, liksom medel för behandling och förebyggande av sjukdomar i eller på tänderna eller på angränsande vävnader samt vissa lugnande, smärtstillande och muskelavslappnande medel.

I ansvaret ingår att ta reda på vilka läkemedel patienten redan använder och föra journal över anamnes och ordinationer. Vid behov ska ansvarig läkare kontaktas.

Tandläkaren ansvarar för att det vid förskrivning av läkemedel tydligt framgår indikation samt uppgifter om preparatet så som namn och läkemedelsform, dosering och läkemedlets koncentration.

Tandläkaren ska informera patienten om syftet med behandlingen, väntade förändringar och hur eventuella biverkningar ska observeras. I ansvaret ligger också att följa upp behandlingsresultat och ta ställning till fortsatt terapi.

Även tandhygienister har rätt att förskriva vissa läkemedel. Iordningställande av läkemedel ska därför göras av tandläkare eller tandhygienist. Detta ansvar får inte delegeras till tandsköterska.

Läs mer om förskrivning här.

Läs mer om förskrivning här.

Läs mer om delegering här:

Tandläkares förskrivningsrätt

Socialstyrelsens föreskrifter om delegering inom tandvården

Frågor om läkemedel?

Svar på några vanliga frågor om läkemedel

Sekretess innebär förbud mot att röja en uppgift muntligen, genom överlämnande av en handling eller på annat sätt. Begreppet sekretess används inom offentlig verksamhet och regleras i offentlighets- och sekretesslagen. För den privata sektorn inom hälso- och sjukvård gäller begreppet tystnadsplikt som återfinns i Patientsäkerhetslagen.

Även om reglerna ser olika ut för offentlig och privat verksamhet är principerna desamma och det ska inte vara någon skillnad i integritetsskyddet för patienten.

Generellt innebär tystnadsplikten inom tandvården, oavsett huvudman, att uppgifter om patientens hälsa eller personliga förhållanden inte får lämnas ut till någon annan än de som direkt vårdar patienten, om det inte är helt klart att uppgiften kan röjas utan att patienten eller någon närstående lider men eller om patienten har samtyckt till det.

Tystnadsplikt gäller:

• för alla inom vården, alltså även praktikanter, studenter, administrativ personal etc.
• även mot patientens anhöriga och andra närstående
• även inom verksamheten. Bara den som deltar direkt i vården av en patient eller annars behöver uppgifterna för att kunna utföra sitt arbete får ta del av journaler etc.
• även efter det att man slutat arbeta inom vården

Att bryta mot tystnadsplikten är straffbart och kan ge böter eller fängelse i upp till ett år.

  Socialstyrelsens svar på frågor om sekretess

Situationer då tystnadsplikten får brytas

Tystnadsplikt är huvudregeln, det finns dock undantag där den får brytas, till exempel:

• Om patienten själv samtycker, exempelvis vid sammanhållen journalföring
• Om patienten eller närstående inte lider men av att uppgifterna lämnas ut
• Vid nödvändigt utlämnande exempelvis enligt uppgiftsskyldigheten
• Vid anmälningsskyldighet av barn som far illa
• Som huvudregel gäller inte tystnadsplikten gentemot patienten själv vilket innebär att patienten i de flesta fall har rätt att ta del av sin egen journal

Socialstyrelsens skrift om tystnadsplikt och sekretess

Vårdgivaren är skyldig att se till att det finns en patientsäkerhetsberättelse senast den 1 mars varje år. Det finns inget krav på att lämna in patientsäkerhetsberättelsen till någon myndighet men den ska vara tillgänglig för alla som vill ta del av den.

Patientsäkerhetsberättelsen ska beskriva hur vårdgivaren har arbetat för att identifiera, analysera och minska riskerna i vården. Den ska även innehålla en beskrivning av hur vårdpersonalen bidragit, men även hur patienters och närståendes synpunkter på patientsäkerheten har hanterats.

Patientsäkerhetsberättelsen ska också redogöra för de resultat som uppnåtts under föregående år. Det kan till exempel handla om att de vårdrelaterade infektionerna har minskat, att vårdgivaren infört tekniska system för att få ned vårdskadorna, eller att insamlingen av data om vårdskador blivit effektivare med hjälp av nya rutiner.

I patientsäkerhetsberättelsen ska det framgå:

• hur patientsäkerhetsarbetet har bedrivits under föregående kalenderår
• vilka åtgärder som har vidtagits för att öka patientsäkerheten
• vilka resultat som har uppnåtts

Syftet med patientsäkerhetsberättelsen är dels att vårdgivaren ska få bättre kontroll över verksamhetens patientsäkerhetsarbete, dels att göra det enklare för andra intressenter (till exempel patienter, andra vårdgivare och patientorganisationer) att få tillgång till information.

Praktiska mallar

På SKL:s hemsida hittar du mallar för patientsäkerhetsberättelsen. Där finns en för mindre vårdgivare och en för vårdgivare med fler än tio anställda.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utövar tillsyn över verksamheter inom socialtjänstområdet och hälso- och sjukvården samt över hälso- och sjukvårdspersonal.

Tillsynen ska granska att befolkningen får vård och omsorg som är säker, har god kvalitet och bedrivs i enlighet med lagar och andra föreskrifter.

IVO bedriver tillsyn på två sätt, det ena är riskbaserat medan det andra är reglerat i lag, till exempel det som gäller patientklagomål och lex Maria-anmälningar.

Den riskbaserade tillsynen innebär att IVO på eget initiativ kan bestämma sig för att besöka en klinik för att inspektera verksamheten. Myndigheten kan ha fått anonyma telefonsamtal, indikationer genom många patientklagomål eller dylikt och därmed anse att en person eller verksamhet kan vara en patientsäkerhetsrisk som behöver undersökas närmare.

Tillsyn enligt de patientklagomål och lex Maria-anmälningar som kommer in är myndigheten skyldig att utföra.

På myndighetens hemsida finns dokument om prioriterade områden och resultat av tidigare tillsyner. För att leva upp till uppdraget att bedriva riskbaserad tillsyn har myndigheten utvecklat en modell för riskanalys.

Förutom enskildas klagomål och lex Maria anmälningar kan IVO efter information från tidigare nämnda anmälningar eller via annan information från till exempel rättsväsendet välja att själva öppna ett ärende, ett så kallat initiativärende. Gäller det någon enskild hälso- och sjukvårdspersonal kan IVO begära in till exempel journalkopior för att granska personens behandlingar. För om man arbetar i en verksamhet som står under IVOs tillsyn är man skyldig att medverka. Man kan alltså behöva lämna över handlingar, prover och annat material som rör verksamheten och lämna upplysningar som IVO behöver för att kunna utöva sin tillsyn.

Om patienter och/eller anhöriga är missnöjda med tandvården ska du som behandlande tandläkare försöka lösa situationen så långt det är möjligt. Om du inte är både vårdgivare och behandlare är det vårdgivarens ansvar att ta vid om ni inte kan lösa det.

Från och med den 1 januari 2018 ska klagomål och synpunkter från patienter och anhöriga i första hand lämnas till den verksamhet som ansvarat för vården. Verksamheten ska bekräfta att de tagit emot klagomålet och bör lämna ett svar inom fyra veckor. Svaret ska innehålla en förklaring till vad som har hänt och formuleras så att det är lätt för patienten att förstå.

Patienter och närstående kan även välja att ta hjälp av Patientnämnden som finns i alla landsting och regioner. Patientnämnderna hanterar ärenden som rör all offentligt finansierad vård Bland annat Folktandvården. Patientnämnderna utreder inte själva klagomål men kan vara en länk mellan patienten och vården.

Inom privattandvården kan man som missnöjd patient vända sig till Privattandläkarnas förtroendenämnder som behandlar tvister mellan patient och medlemmar i Privattandläkarnas branschorganisation.

IVO kommer inte att utreda anmälningar från patienter och anhöriga annat än i vissa fall, t ex om patienten fått en bestående skada, ett väsentligt ökat behov av vård eller avlidit. IVO utreder också klagomål som på ett negativt sätt påverkat patientens självbestämmande, integritet eller rättslig ställning.

För att IVO ska kunna utreda ett klagomål bör det lämnas in inom två år från det att händelsen inträffat.

Patienter och närstående ska alltid först anmäla klagomål och synpunkter till vårdgivaren.

Ibland inträffar negativa händelser, sådana som inte stämmer med normal rutin och förväntat vårdförlopp. Sådant som man inte vill ska hända igen. Det kan vara både stort och smått och brukar benämnas avvikelser. Avvikelser kan alltså vara en mindre negativ händelse. Mer allvarliga händelser klassas även som vårdskada eller allvarlig vårdskada eller risk för något av dem.

Vårdskador ska anmälas

Vårdskada definieras i Patientsäkerhetslagen (PSL) som lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården.

Allvarlig vårdskada definieras i PSL som en skada som är bestående och inte ringa, eller har lett till att patienten fått ett väsentligt ökat vårdbehov eller avlidit.

Vårdgivare ska anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada. En sådan händelse ska anmälas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) snarast efter att den har inträffat. Denna skyldighet att anmäla kallas i dagligt tal lex Maria.

Enligt PSL är vårdgivaren själv skyldig att utreda när en negativ händelse har inträffat.

Utredningen ska kartlägga händelseförloppet och vilka faktorer som påverkat situationen. Den ska också ge underlag för beslut om åtgärder för att hindra eller begränsa effekterna av liknande händelser framöver. När IVO fått in en utredning säkerställer myndigheten att händelsen har utretts tillräckligt och att de åtgärder som krävs för att uppnå hög patientsäkerhet har vidtagits.

Läs mer om avvikelserapportering på
IVOs hemsida och ladda hem blanketter för lex Maria-anmälan

När det inträffat en avvikelse behöver man ta reda på:

• vad är det som har hänt?
• har händelsen lett, eller hade den kunnat leda, till en vårdskada?
• när hände det?
• varför hände det?
• vilka konsekvenser har händelsen fått?

Ta hand om patienten

Om det skulle inträffa en vårdskada är det viktigt att ta hand om patienten. Att förklara för patient och närstående vad som hänt så snabbt som möjligt är bra för att reda ut eventuella frågetecken och oro som finns. Det är även mycket viktigt att lyssna hur de har upplevt skadan. Be om ursäkt och beklaga det som hänt och förklara också hur arbetet görs idag för att förhindra att liknande skador inträffar i framtiden. Att bli lyssnad på och få en ursäkt är två saker som ofta kommer upp som viktiga när patienter och anhöriga får tycka till på dessa områden.

Informera om var patienten kan klaga (patientsäkerhetsportalen/patientklagomål), vart den ska vända sig och hur det går till. Informera också om att patienten kan söka skadeersättning.

Läs mer om försäkringar i förbundets digitala skriftserie Kunskap & kvalitet om försäkringar.

Strålskydd och röntgendiagnostik i tandvården

Alla verksamheter och intraorala röntgen ska anmälas till Strålsäkerhetsmyndigheten. Om verksamheten inte är anmäld så är den förbjuden enligt 6 kap. 1§ strålskyddslag 2018:396. (obs, enligt 6 kap 6§ i samma lag får tillståndsplikt ersättas med anmälningsplikt). Tillståndet gäller för röntgenutrustning med intraoralt placerad bildmottagare, det vill säga inte för panoramaröntgen. För panoramaröntgen krävs även godkänd tilläggskurs som resulterar i ett panoramakörkort.

Oftast är det vårdgivaren som är att betrakta som ”den egentliga” tillståndshavaren när det kommer till att tillse att regelverk efterföljs och att verksamhetens strålskydd kvalitetssäkras. Tillståndet förutsätter dock att det finns en tandläkare med radiologiskt ansvar knuten till verksamheten. Med det ansvaret följer skyldighet att känna till och leva upp till de lagkrav som tillståndet ställer på behandlaren och verksamheten. Om verksamheten använder en CBCT-röntgen krävs även en strålningsfysikalisk ledningsfunktion (även en strålskyddsexpertfunktion om inte dispensansökan skickas in).

Läs om Strålsäkerhetsmyndighetens uppdrag här

Vad innebär den radiologiska ledningsfunktionen?

I varje verksamhet med strålning inom tandvården ska det fin­nas en person som har den radiologiska ledningsfunktionen. Denna person ska ha övergripande inflytande på bedömning av berättigande, optimering, arbetsmetoder, personalens kompetens, samarbete med företrädare för andra specialiteter och klinisk utvärdering av resultaten. För verksamhet med dentalröntgenapparat ska den radiologiska ledningsfunktionen innehas av en legitimerad tandläkare. För panoramaröntgen krävs även godkänd tilläggskurs som resulterar i ett panoramakörkort.

Berättigande och optimering

I ansvaret ingår att tillse att de röntgenundersökningar som görs inom verksamheten är berättigade och optimerade. Båda begreppen syftar till att undvika onödig bestrålning till patienten. Ett grundläggande förhållningssätt är att röntgenundersökningar endast får utföras på individuella indikationer. Det innebär att en röntgenundersökning ska föregås av en individuell riskbedömning från patient till patient för att avgöra om bestrålningen är berättigad. Optimering utifrån patientstrålskydd handlar om att anpassa omfattningen och utförandet av undersökningen så att stråldosen blir så liten som är rimligt möjlig samtidigt som man säkerställer att den önskade diagnostiska informationen erhålls.

Den 1 juni 2018 trädde en ny strålskyddslag med förordning och nya föreskrifter i kraft. Den nya lagen, förordningen och föreskrifterna genomför tillsammans EU:s strålskyddsdirektiv (2013/59/Euratom). Läs mer här

Läs mer om berättigande och optimering här

Kvalitetssäkring och kontroll av utrustning

I verksamheten ska det även finnas ett kvalitetssäkringssystem som avser strål­skydd. Strålskydd/strålsäkerhet ska ingå som en del av det kvalitetssäkringssystem som finns i verksamheten. I kvalitetssäkringen av verksamhetens strålskydd ingår en skyldighet att regelbundet kontrollera såväl arbetsmetoder som apparatur.

Röntgenutrustningen ska kontrolleras i den omfattning som framgår av SSMs föreskrifter och det som leverantören anger i utrustningens bruksanvisning.

Strålskärmning av lokaler

I lokaler där joniserande strålning används för diagnostik och terapi är tillståndshavaren skyldig att se till att risken för människor som vistats i och i närheten av lokalen att bestrålas minimeras. För personalens strålskydd är den absolut viktigaste åtgärden att uppehålla sig bakom strålskärmande vägg under exponering.

Läs mer om vilka riktlinjer som gäller för strålskärmning i SSMs föreskrift 2018:2 och i SSMs föreskrift 2018:5.

Tandhygienister och röntgendiagnostik

Tandhygienister har formell kompetens att undersöka, diagnostisera och i viss utsträckning behandla karies och parodontit. I visa fall krävs att röntgenbilder tas för att kunna göra en undersökning av dessa tillstånd. En tandhygienist kan därför få tillstånd från Strålsäkerhetsmyndigheten att inneha röntgenutrustning i en egen verksamhet. Den radiologiska ledningsfunktionen måste dock innehas av en legitimerad tandläkare knuten till verksamheten. Läs mer

Du kan läsa mer om strålskydd och röntgendiagnostik i Sveriges Tandläkarförbunds skrift ”Kunskap och kvalitet” som är en medlemsförmån som du kan skicka efter via: kansli@tandlakarforbundet.se.

För att kunna bedriva ett patientsäkert arbete behöver vårdgivaren ha utvecklat ett ledningssystem för att säkra kvalitet och säkerhet i verksamheten. Vårdgivaren ska systematiskt arbeta för att förbättra verksamheten. I detta förbättringsarbete krävs ett riskförebyggande arbete, en beredskap för att agera på och utreda inträffade händelser och en systematisk utvärdering och uppföljning av verksamheten, dess processer och rutiner.

I det följande kommer det systematiska förbättringsarbetet att vara i fokus och riskanalys, avvikelsehantering och egenkontroll att behandlas mer utförligt.

Riskanalys

Riskanalys görs i förebyggande syfte. Vårdgivaren ska fortlöpande bedöma om det finns risk för att händelser kan inträffa som innebär brister i verksamhetens kvalitet. I det ingår att uppskatta sannolikhet att händelse inträffar och bedöma negativa följder av händelsen, identifiera händelser som skulle kunna inträffa och som gör att verksamheten inte kan leva upp till de krav och mål som ställs i lagar och andra föreskrifter och beslut.

Här kan du läsa mer om riskanalys:

SKL ”Handbok för riskanalys och händelseanalys”

Att fundera över i din verksamhet:

• Finns det rutiner för att genomföra riskanalyser?
• Finns det rutiner för var och hur riskanalyser ska dokumenteras?

Avvikelsehantering

En avvikelse ska göras när en händelse har skett som inte stämmer med rutin eller förväntat vårdförlopp. Det kan till exempel handla om en vårdskada. Ofta görs en händelseanalys i samband med en avvikelse. Vid allvarlig vårdskada eller vid händelse som hade kunnat medföra allvarlig vårdskada ska anmälan till IVO göras.

Fundera över om det i din verksamhet finns rutiner för att:

• utreda händelser i verksamheten som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada?
• anmäla till IVO händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada?
• anmäla till IVO när någon har drabbats eller utsatts för risk att drabbats av annan allvarlig skada än vårdskada till följd av säkerhetsrisker?
• anmäla till IVO om legitimerad person befaras kunna utgöra en fara för patientsäkerheten?
• vidta de åtgärder som behövs för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador?
• upprätta en tidsplan för de åtgärder som behöver vidtas för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador?
• i ledningssystemet följa upp det systematiska patientsäkerhetsarbetet?

Här kan du läsa mer om avvikelsehantering. (patientsäkerhetsportalen/vårdskador)

Egenkontroll

Egenkontrollen är en systematisk utvärdering och uppföljning av verksamheten som bedrivs, dess resultat och kvalitet. I egenkontrollen ingår att kontrollera att processer och rutiner som utarbetas inom verksamheten fungerar och följs. Egenkontrollen kan också beskrivas som en intern granskning av att den egna verksamheten uppnår ställda krav och mål. Vårdgivaren ska utföra den egenkontroll av verksamheten som krävs för att säkra verksamhetens kvalitet. En del av egenkontrollen är den patientsäkerhetsberättelse som ska skrivas varje år.

Egenkontroll kan exempelvis innebära:

• Granskning av journaler, akter och annan dokumentation
  Här kan du läsa mer om granskning av journaler och hitta checklistor för journalgranskning:
  Till Tandläkarförbundets skrift ”Kvalitetssäkra din journalföring”

Till Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om journalföring och behandling av personuppgifter i hälso- och sjukvården.

Resultat från avvikelsearbete
Här kan du läsa mer om avvikelsehantering och händelseanalys (patientsäkerhetsportalen/vårdskador)
Till Tandläkarförbundets skrift ”Avvikelser – lär av misstag, egna och andras”

• Översyn av personalens kompetens och fortbildning
  Behövs fortbildning – Sveriges Tandläkarförbund har en mängd kurser för tandläkare och hela teamet. Läs mer om vårt kursutbud här.
• Analys av uppgifter från patientnämnder. Se IVOs årliga sammanställning av patientnämndernas arbete med klagomål (sök på IVOs hemsida).
• Kunskap från nationella riktlinjer
  Läs mer om nationella riktlinjer här:
  Till Tandläkarförbundets skrift ”Nationella riktlinjer – en användarguide”
• Inhämtande av synpunkter från revisorer och intressenter
• Översyn av rutiner

Här kan du läsa mer om vilka krav som ställs inom tandvården vad gäller:

• Hygien
  

  Ladda ner vår presentationsfolder

  
  Till Tandläkarförbundets skrift ”Hygien i tandvården”
• Medicinteknik
  Till Tandläkarförbundets skrift ”CE-märkta medicintekniska produkter”
• Medicinsk riskbedömning
  Till Tandläkarförbundets skrift ”Medicinsk riskbedömning i tandvården”
• Anmälningsskyldigheten
  Till Tandläkarförbundets skrift ”Barn som far illa”
• Läkemedelshantering
  Till Tandläkarförbundets kunskapsstöd om läkemedel
• Strålskydd och strålsäkerhet
  Till Tandläkarförbundets sida om strålskydd

Vårdgivaren ansvarar för att fördela och organisera arbetet i verksamheten (vårdgivare är den som har juridiskt ansvar för verksamheten, vanligtvis folktandvården, det privata företaget eller den enskilda tandläkaren som driver eget). Det innebär exempelvis att vårdgivaren ansvarar för att tandvårdspersonalen har den utrustning, den tid, de resurser och den kompetens som krävs för att utöva god tandvård och att verksamheten uppfyller kraven i bland annat tandvårdslagen och patientsäkerhetslagen.

Vårdgivaren har ansvar för att ett systematiskt förbättringsarbete bedrivs och ska se till att regelbundna egenkontroller och riskanalyser av verksamheten utförs.

Det systematiska förbättringsarbetet regleras i en av Socialstyrelsens förordningar.

Här kan du läsa mer om systematiskt förbättringsarbete. (patientsäkerhetsportalen/systematiskt förbättringsarbete)

I vårdgivarens ansvar ingår också att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete. Vårdgivaren har exempelvis det övergripande ansvaret för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador och att sammanställa och beskriva patientsäkerhetsarbetet i den årliga patientsäkerhetsberättelsen.

Om vårdgivaren misstänker att en legitimerad yrkesutövare kan vara en fara för patientsäkerheten ska vårdgivaren anmäla det till IVO.

Läs mer om vårdgivarens ansvar för arbetet med avvikelser (patientsäkerhetsportalen/avvikelser) och patientklagomål (patientsäkerhetsportalen/patientklagomål).

Här kan du läsa mer om patientsäkerhetsberättelsen. (patientsäkerhetsportalen/patientsäkerhetsberättelsen)